The Tree of Life

Det är amerikanskt femtiotal. Brad Pitt spelar ett auktoritärt arsle till pappa som inte vill se några jävla armbågar på bordet. Militär bakgrund, klappar sina barn lite för hårt. Familjen går i kyrkan.

Pappa drömmer den amerikanska drömmen om individualistiskt självförverkligande medan mamman (Jessica Chastain som kuvad hemmafru med ett gott hjärta), vill lära sina pojkar omtanke och kärlek. Bibelreferensen till Job, om hur Gud testade honom, skalas på lager när pojkarna gradvis förlorar sin naivitet.
Filmen inleds med att en av bröderna till huvudpersonen Jack dör. Sedan spelas jordens födelse upp i en vacker och trippig resa till exploderande vulkaner, blåsiga öknar och knullande organismer i haven. Totalt oironisk maximalism. Inte för att sätta sorgen i perspektiv, utan för att visa hur viktigt den hör ihop med det stora alltets existens.  
Sean Penn spelar vuxne Jack, sörjande i en nutida känslokall företagskultur. Hans roll är obetydlig, men poängterar att förlust aldrig ”läker med tiden”, som en korkad vän till familjen påstår. Terrence Malick vill inte att såret ska läka, han vill visa vad det betyder.
Fokus ligger på yngre Jacks uppväxt. Och du känner verkligen hur grymt det är att vara liten. Som att bli testad om du vågar sätta fingertoppen vid mynningen av ett luftgevär när din bror håller fingret på avtryckaren.
Det är inget exotiserande av barn som ”magiska varelser”: fotot flackar under-ifrån när det fokuserar på en vuxen, men håller sig i samma nivå som pojkarnas ögon. En markering av respekt.
I den trippiga Planet Earth-sekvensen, precis innan meteoren slår ned och dödar dinosaurierna, visar ett rovdjur barmhärtighet. Det sätter foten på ett skadat djur men ångrar sig och besparar sitt byte. Däri ligger filmens kärna: Osjälviskhet, sann altruism.