The Woman in Black 2: Angel of Death

Hammer-logotypen är en ljuv syn för den som gillar sin brittiska sjuttiotalsgotik.

Häromåret upplevde kultstudion en välkommen renässans med The Woman in Black, en effektiv spökskräckis där Harry Potter-stjärnan Daniel Radcliffe spelade en moloken jurist som ska reda ut ett dödsbo. Ensam och övergiven i Eel Marsh House, en herrgård som nattetid omringas av högvatten, utsattes änklingen för nervtärande sadism med få konstpauser.

Men redan från första scen tar uppföljaren farväl av denna utmanande berättarekonomi. Skräcken förflyttas från viktoriansk melankoli till andra världskrigets London, där den unga lärarinnan Eva (Phoebe Fox), tillsammans med en äldre kollega och ett dussin skolbarn, flyr bombräderna och söker skydd i – just det, Eel Marsh House. Här utnyttjas barnen till fullo med pojkstreck och kurragömmalekar som motiverar tappra försök till att skapa skräck mitt på ljusa dagen, men tyvärr är skrämseltaktikerna på tok för idéfattiga för att få hjärtat att hoppa över ett slag. För många bekanta åkningar genom tomma, knarrande korridorer varvas med massa spring som tar udden från det sinnestunga lugnet som piskade föregångarens fantasifoster. Och när en stilig stridspilot (Jeremy Irvine) skrivs in som huvudpersonens krystade kärleksintresse blir det rent av lite stimmigt i huset.

Skräckuppföljare brukar ha som uppgift att brassa på, brösta upp och ge mer av det goda. I det här fallet skapas bara en onödig trafik som tar kol på den minimalism som fick huset att spöka första gången.