Att vara ung och fastna i stora ondskefulla arrangemang - monopol plus gladiatorspel med hög underhållningsfaktor och mycket blod - verkar vara grejen. Efter Cabin in the Woods kom Hunger Games och nu är det dags för The Maze Runner. Som i fallet med den tidigare handlar det om fantasy baserad på framgångsrik bokserie om självcentrerade ynglingar fasta i tron på sin egen utvaldhet.
Filmen är lustig utan att bli intressant. Det vill säga, grundupplägget är mycket simpelt, men man gör det bästa av situationen. Filmens huvudperson, Thomas, är en benhård individualist som inte anpassar sig till några konformiteter när han utan minne vaknar upp i en överdådig park omgiven av höga betongmurar och en bakomliggande laybrint. Vilket upprör några av parkens mest hårdföra paragrafryttare. Och även om det handlar om en mer endimensionell nivå, finns en hel del likheter mellan de strandsatta pojkarnas hemmasnickrade ritualer, lagar och uppgörelser, och det motsvarande spelet i Flugornas Herre.
Det Maze Runner förlorar i komplexitet tar den igen i blod. Trots att det alltså handlar om en ungdomsbok, eller kanske just därför, håller man inte igen på det grafiska våldet, vilket är uppfriskande. Skådespelet är habilt, och man behöver aldrig behöver tveka om att detta framförallt är en presentation och introduktion där karaktärerna ska fördjupas i kommande uppföljare.
The Maze Runner
Genre:
Skådespelare:
Manus:
Regi:
