Vad som gjorde Taken till en lyckad popcornfilm var att den gjorde sin grej med en konsekvent och självsäker ton. När regissören Pierre Morel nu tar sig an actiongenren igen skulle handlaget inte kunna vara mer annorlunda. The Gunman är istället en film som schizofrent slänger sig mellan politik, romantik och ultrablodig action. Ingen av delarna blir riktigt klockren.
Sean Penn har själv varit med och skrivit manus till den här historien om en gammal lönnmördare som plötsligt finner sig jagad på grund av gamla synder. Han tvingas metodiskt söka upp de gamla kollegorna i den ljusskygga branschen för att få reda på vem det är som ute efter honom. Om handlingen känns igen är det för att Arnold-rullen Commando hade samma story. Om den inte känns igen är det för att du är för ung för att minnas VHS. Ingen fara, du har inte missat något.
De politiska aspekterna (en del av handlingen är förlagd till Kongo) har hjärtat på rätt ställe. Jag misstänker att Penn själv ville lyfta fram kapitalistkritiska idéer, men det känns bara smaklöst att ha riktigt lidande och verkliga konflikter som PK-backdrop för en thriller om påhittade gamla legosoldater som försöker ta kål på varandra.
Bättre blir det när filmen svänger in på actionspåret. Morel vet hur man får dessa scener att känna tunga, svettiga och fysiska. The Gunman hade vunnit på att fokusera på den styrkan. Vad som nu är en adekvat matinéfilm hade då istället kunnat bli en nervig och hyperestetisk berg- och dalbana i stil med Bourne-filmerna.
Apropå styrka så är det omöjligt att uttala sig om den här filmen utan att nämna Penns muskler. Det är lätt att kritisera honom för att göra en Harrison Ford, det vill säga att ta på sig en fysisk roll som han är alldeles för gammal för. Men efter scenerna där 56-åringen springer runt halvnaken köper jag faktiskt honom som en livsfarlig mördare. Tillhör du den delen av skådisens fanskara som inte uppskattar honom för de tunga Oscarsrollerna så mycket som för hans utseende är detta din födelsedag och julafton kombinerade i ett.
