Året var 1973 när Bobby Riggs, en 55-årig mansgris och tidigare tennisproffs, förklarade krig mot den amerikanska kvinnorörelsenoch trots sin ålder påstod sig kunna slå valfri kvinnlig tennisspelare i toppform. Och han ställde snabbt in siktet på Billie Jean King, damtennisens världsetta vars kamp för kvinnliga rättigheter fick det att svida särskilt mycket i Riggs ögon.
Nyinspelade intervjuer kontextualiserar arkivmaterialet, men detta är definitivt ingen dokumentär som redogör historiska fakta rakt upp och ned. Kronologin bryts upp och energi läggs på att berätta historien som om det vore för första gången – att öppna publikens ögon för de höga insatserna och att så oerhört mycket mer stod på spel än prispengarna i ett hajpat pr-jippo.
I tennismatcherna drar regissörerna verkligen nytta av arkivmaterialet. Det klipps inspirerat mellan bildkällor – grynig16mm-film, brusiga videoupptagningar och rekonstruerade inklippsbilder– vars sinnliga kollisioner trissar upp spänningen till max. Sport blir spännande, helt enkelt, och det bitvis hyperkinetiska bildspråket påminner om hur en Tony Scott eller jämbördigt vulgär auteur skulle närma sig materialet.
Därför blir jag inte särskilt överraskad när jag läser om Danny Boyles spelfilmsplaner. Onödigt, kan jag tycka, när det redan finns en film som självsäkert slår mellanfakta och spänning utan några nätrullare.
