Sju år i Tibet

Den österrikiske OS-atleten och äventyraren Heinrich Harrer fick 1939 den stora äran att följa med en, av Hitler utsänd, bergsklättringsexpedition till Himalaya. Harrers höggravida fru ber honom utan framgång att låta bli men utmaningen är för stor - och han ska ju inte vara borta så länge. När han tolv år senare dyker upp i farstun har han, förutom att ha suttit i engelskt fångläger i Indien och brottats med laviner, levt sida vid sida med den då mycket unge Dalai Lama. Annauds nästan sakralt episka äventyrsfilm, som bygger på Harrers självbiografi, är utan tvekan en film med stort F. Stora känslor, panoramabilder, pompös musik, mass-scener och ett i grunden simpelt men humanistiskt patos - vilket naturligtvis kan kännas lagom mysigt och nostalgiskt på ett matinéartat vis. Men samtidigt lider filmen av en samling smärre åkommor som i samlad trupp gör dessa två timmar och 16 minuter till en tämligen oeggande sittning. Det finns få generella sanningar i världen. En skulle kunna vara att jorden är rund (även om det säkert finns de som är villiga att diskutera också detta), ett annat att västerlänningar som gör film om österlandets mystik utan undantag hemfaller åt ett kolonialistiskt och stereotypt berättande. Franske Annaud (Älskaren, Rosens namn) har utan tvekan ett gott uppsåt när han försöker framställa kulturkrocken mellan det framgångssträvande väst och det kontemplativa Tibet; men när tar ner konflikten på en nivå där vi ska skratta åt skridskoåkande och dansande munkar, gör han sig själv och publiken en otjänst. En grav sådan. Hela den långa timmen i klostret i Lhasa, där Brad Pitts Harrer med sin sunda, pojkaktiga referensram lägger grunden för Dalai Lamas visdom, är stundtals så pinsam att jag - för att överhuvudtaget stå ut - är tvungen att intala mig själv att detta är en hyllning till 40-talsfilmen. Det enda som talar för det sistnämnda är emellertid att alla pratar bruten engelska, såväl Pitt som det minsta tibetanska barn. När Annaud gjorde den naturlyriska filmen Björnen, med just en vild björn i huvudrollen, skippade han all dialog - björnar pratar som bekant inte. Det hade varit önskvärt om han i konsekvensens namn hade ägnat tibetanerna samma vördnad. Till detta skall läggas att Annaud triumferar i konsten att skildra hårda umbäranden utan att förmedla ett kännbart lidande. Tre år på luffen i ett landskap som vid bara åsynen ger kallbrand återges under en och en halv timme som en färgrann variant av Barnen på Frostmofjället. Känslan förstärks väl av en ständigt Stomatol-leende Pitt som under inspelningen sannolikt aldrig släppte frisören ur sikte. Att filmen likt få andra aktualiserar Kinas ockupation av Tibet får anses som en förmildrande omständighet men annars glömmer jag lätt Sju år i Tibet i väntan på Martin Scorseses snart bioaktuella bidrag i genren, Kundun.