Pojkarna

Maja W 12:15 18 Feb 2016

Kim, Bella och Momo hatar skolan – och en stereotypisk etablering av deras högstadiekontext ramar in varför. Genom skolkorridoren vandrar de hand i hand med undergiven blick och dålig hållning eftersom skolans obligatoriska översittare envisas med att kalla dem för ”hora” och ”fulfitta”.

Jessica Schiefauers Augustprisade roman Pojkarna har i Alexandra-Therese Keinings regi blivit film och får mig att minnas när jag som elva- till lite-för-gammal tonåring läste Harry Potter och förgäves väntade på ugglepost.  Det känns bara naturligt att en motsvarande dagdröm, om än mer angelägen, jagar många unga transpersoner som skulle göra vad som helst för att en magisk blommas nektar i ett ögonblick innebar en könskorrigering.

För Bella och Momo är förvandlingen en frihetens förklädnad i vilken de kan uppleva sin omgivning utan objektifierande eller nedvärderande blickar. Men för Kim, som till skillnad från sina vänner är transperson, innebär den istället ett sorgtyngt quick fix till en identitet han med hela sitt väsen konfronterar och vill erövra.

Och visst, som samtidstrendig ungdomsfilm betraktad är Pojkarna efterlängtad och nödvändig. Men trots att filmen delvis handlar om vuxnas ansvar och skuld är perspektivet också en vuxens. I frånvaron av ett inkännande berg-och dalbanemanus finns en scenografisk och ljudsatt indieexposition som tycks vilja kompensera för det djup som filmen inte lyckas åstadkomma. Om Anna Odells Återträffen fick mig att återuppleva varenda grundskoleklass jag någonsin har gått i så får i alla fall Pojkarna mig att identifiera ett tröttsamt mönster i ungdomsgenrens ledband.

Pojkarna bär många svåra och viktiga teman på sina axlar men hade nått en mer horisontell lutningsgrad om den inte försökte sammanfatta hela tonåren på två timmar.

Läs också: Regissören av pojkarna: Man måste slåss som ett jävla djur.

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 

Fler filmrecensioner