”Kiruna är ett brukssamhälle, inte en stad”, skrev arkitekten Ola Andersson i Dagens Nyheter i våras i en kommentar om Kirunas flytt. Gruvdriften som Kirunas tillblivelse vilade på hotar att rasera staden – förlåt, brukssamhället – men man förekommer naturen genom att gradvis flytta Kiruna norrut.
Den poetiska potentialen i detta politiska beslut är svårt att bortse ifrån. Att så effektivt och byråkratiskt kunna utplåna en historia som ligger så nära i tiden – det ödet går vi å andra sidan alla till mötes. I Ömheten tänker flickan Emma, som fungerar som ett slags berättare, högt på vad som kommer att finnas i hennes rum när hon är borta. Gräs? Snö? Jag vet inte om hon menar när hon är död eller när hon har flyttat till ett nytt hus i nya Kiruna, och det spelar inte så stor roll.
Ömheten skildrar några ungdomars liv i en småstad som de i likhet med Rasa i Äta sova dö inte vill lämna, men kanske önskar erbjöd andra villkor. Markus vill bli bilmekaniker men blir tvungen att ta ett jobb i gruvan som dödade hans pappa i en olycka; Daniel söker i sin tur hämnd på sin ständigt onyktre pappa, medan hans vän Zerin försöker att göra sin stolt. Konflikterna är tunga men skissade med lätt hand som i en vacker akvarell, vilket också stämmer för Petrus Sjöviks foto. Det tar verkligen andan ur en.
Ibland är det lite väl skissartat – Zerins öde lämnas inte bara ouppklarat utan i princip opåbörjat. Trist, och en misshushållning med Lina Leandersson. Bortsett från det vinner Ömheten på sin vaghet och låter i stort sett bli stolpig utredande dialog. Hade man löpt den linan ut hade den varit bättre, för den lilla dialog som finns är en svag punkt, ofta alldeles för svensk film typ 1A, ”vi ska ha riktigt käk, du och jag” – pratar någon verkligen så? Tur då att den tar en så liten roll till förmån för Markus fint och nästan ordlöst skildrade kärleksrelation med Emmas storasyster, det nämnda fotot, Conny Nimmersjös musik och, inte minst, Jukkasjärvis storslagna natur.
