Ett autentiskt utdrag ur en dialog:
– Jag ville verkligen ligga med K, men jag blev aldrig våt så jag använde mina läppar och min mun för honom. Men med dig var det annorlunda. Jag var riktigt våt, var jag inte?
– Jo.
– Jag har varit våt sedan dess.
Detta sagt på en äng, japanskt landskap. gryningen. Alltså Murakami. Din gamla bock.
Vi måste reda ut vissa saker här. Bara för att något handlar om något som skulle kunna ha ett djup, i det här fallet ett triangeldrama mellan tre vänner varav en begick självmord, är det inte djupt. Hela filmen är så enormt koncentrerad till kuken. Alla vägar bär dit. Alla tankar. Alla landskap. Alla 68-revolutioner. All japanska. Alla gitarrer. All sorg. Och ni ska veta att den här filmen innehåller mycket gråtsex.
Ytligt handlar den om Watanabe som vill ligga med två extremt snygga flickiga tjejkompisar hela tiden, som båda vill ha honom på sättet att hans njutning är viktigast. De ler och viskar. Han ser surmulen ut och sedan ligger de.
Det är konstigt att Norwegian Wood är så dålig. Det var regissören Tran Ahn Hung som gjorde fantastiska Cyclo (1995), som inte alls är som det stereotypa tondöva här. Tempot är dovt, intrigen otydlig och meningslös. Det blir som en väldigt långsam buskis till slut. Jag är. En. Djup. Ung. Man. Som. Gillar. Plugga. Jag vill. Ligga med någon. Tyst. I . sidbena. Och en till. I page. Som tycker. Om litteratur. Och. är. Fast i hullet. De. Ska beundra. Mig. Och. Prata mycket. Om stånd.
Japansk finstämd buskis.
Samma typ av kvinnoporträtt återfinns i filmen som i böckerna. De är extremt perfekta, sexiga utan att vara horiga. Ytor att projicera vad fan som helst på.
Det är som den där sidan ThatHipsterPorn. Den är helt fin, med små bröst i stället för stora och lågt skurna trosor istället för string. Men egentligen, det är bara vanlig jävla porr.
