Nebraska är Alexander Paynes mest lågmälda men kanske också minst ångestladdade film. I sin skildring av ett samtida inlands-USA är den lättsam, melankolisk och fylld av motell, vägkorgar och Budweiserbarer. Som en diskbänksrealism-take på Sideways ungefär. Filmer kretsar kring familjen Grant, där den lätt senila pappan Woody fått för sig att en miljon dollar väntar på honom i Lincoln. Hans försök att ta sig till staden är oförtröttliga och mot moderns och storebroderns vilja väljer yngsta sonen David att åka iväg mot den potentiella rikedomen på en sorts farochsonresa som ska få fadern att förstå att lotterivinsten bara är ett reklamblad samtidigt som sonen får lite tid att fundera över sitt liv. Resans huvuddel utspelar sig i familjens gamla hemstad Hawthorne, där det mesta är sig likt och släkten fortfarande bor kvar.
Nebraska kretsar kring teman som barndom, uppväxt, föräldrar, familj och förlåtelse. Hur man förhåller man sig till en far som kanske inte alltid fanns där under uppväxten och som nu ör en gammal skröplig gubbe som måste tas om hand. Utan minsta antydan till smetighet. Det är en skildring av landsorten och de bortglömda småstäderna, där en allt högre andel av befolkning är pensionärer och arbetslösa.
Absolut starkast lyser Bob Nelsons mästerliga manus tillsammans med Bruce Derns insats som den buttra fadern. Samtliga skådespelare levererar dock i sin egen finslipade stereotyp: från den tjatiga sällskapssjuka modern till den framgångsrika storebrodern och den självsäkra gamla affärskompanjonen.
