Om det nu lyckats undgå någon så är grekisk film på gång just nu. En i raden av efterföljare till isbrytande Dogtooth är Alexandros Avranos Miss Violence. Liksom sin föregångare handlar det om en sorts våldsam blandning av bisarr surrealism och Loachsk realism, en blandning som i Dogtooth kunde leda till mörk humor. Ur den aspekten är Miss Violence något annat. Dottern i en grekisk familj tar livet av sig vartefter kameran bosätter sig i den anonyma gråbruna lägenheten där tre generationer bor. Första timmen är en sorts extremtake på isbergstekniken; ständigt sänder samtalen och situationerna ut övertydliga hintar om allting är helt åt helvete fel och djupt stötande, men utan att det aldrig riktigt briserar, i alla fall inte i bild. Familjens patriark står för ett obehagligt maktutövande och om och om igen stängs dörrar bokstavligt talat i ansiktet på tittaren samtidigt som märkliga kommentarer dånar genom rummens döda luft. Men sedan exploderar det och all skit och allt mörker liksom ljusläggs helt och tittaren får det bekräftat att det var precis så illa som man oroat sig för.
Stilistiskt är Miss Violence fulländad, det gråa ljuset förmedlar samma skräck som det i Thomas Vinterbergs Festen. Känslomässigt är jag utslagen och kan inte låta bli att undra vad det egentligen ska vara bra för. Ja, att genomlida 90 minuter beckmörker, för även om metaforerna och allegorierna över en generation som gått förlorad i den ekonomiska krisens efterdyningar är relevanta, önskar man att de ändå fanns någon liten ljusglimt, eller bara lite galghumor. Men i Miss Violence är sakernas tillstånd för nersmutsade för att något någonsin ska kunna kännas bra igen, och som regissör kanske det innebär att man gjort det lite för lätt för sig.
