Filmer som skildrar modebranschen – Djävulen bär Prada, Mahogany, Funny Face – kan försöka göra narr av den allt vad de vill, men om det är något område där verkligheten alltid överträffar dikten är det detta. Vid flera tillfällen under den nya dokumentären Mademoiselle C, om ikoniska redaktören Carine Roitfeld, var jag tvungen att kväva gapskratt i den i övrigt knäpptysta biosalongen. Som när fotografen Bruce Weber kommenterar modellerna på en fotografering med spädbarn: ”Det trista med de minsta barnen är att de bara kan jobba tjugo minuter åt gången.” Eller som när Roitfeld kollar igenom bilderna från en fotografering där en av modellerna tuppar av: ”Hon är så vacker när hon svimmar!” Eller som när hon på ett möte utbrister ”Jag skulle vilja göra Afrika!” och hennes kollega svarar ”Nej, det går inte att göra Afrika i New York, jag har försökt.”
Allt detta är sådana parodiska modeuttalanden, som tagna ur någon satirisk film. Men Mademoiselle C fyller mig med glädje. Carine Roitfeld är den iskalla Vogueredaktören Anna Wintours antites: hon klappar händerna över huvudet på visning, pratar om hur mycket hon älskar underkläder, börjar gråta av glädje och rörelse när hon pratar om sin dotters nyfödda barn och hur mycket mormödrar betyder för henne. Som moderedaktör har hon varit provokativ, men det finns liksom ingenting överlagt i provokationen, hon har bara en passion inför skönhet som gränsar till det världsfrånvända. Precis som en annan berömd moderedaktör: Diana Vreeland, en legendarisk citatmaskin som älskade ”pazzazz” och glamour, så fantastisk och så knasig på samma gång.
Som film lider Mademoiselle C lite av att alltför gärna vilja rama in berättelsen om Roitfeld med arbetet med hennes publikation CR, en dramaturgiskt ganska träig historia. Men det vägs upp av hennes egna filmade material inifrån The Met Ball (komplett med selfies med Beyoncé) och cameos av Karl Lagerfeld som kör runt Roitfelds barnbarn i vagn. Det är en okomplicerad, lustfylld historia.
