Redan i den sanslöst täta öppningsscenen är det uppenbart att andra världskriget-temat har körts igenom Quentin Tarantinos speciella filter där coolheten sprudlar och karaktärerna gör entré till grooviga basslingor och funkiga trummor.
Precis som vanligt tar Inglorious Basterds avstamp i ett specifikt tema, men börjar snabbt föröka sig i sidospår och i vissa fall omvägar. Det blir inte lika påtagligt som i Death Proof, men att filmen tillbringar ett par minuter för mycket i det halvobskyra referensträsket istället för att komma till skott blir ändå ett störningsmoment.
Här finns annars allt som markerar en bra Tarantino-film. Långa, välskrivna dialoger? Check. Våld som får en att sätta händerna över ögonen, men ändå kika genom fingrarna? Check. Samuel L. Jackson på ett hörn? Självklart. Som ett sista plus lyfts det redan grymma manuset av en fantastisk skådespelar-ensemble där Christoph Waltz stjäl showen som en av filmhistoriens sliskigste bad guys. –AL
