Inception

När vi, i slutet av detta decennium, listar tiotalets bästa filmer kommer Inception oundvikligen att ha en topplacering. Christopher Nolan, som efter Memento, de båda Batman-filmerna och nu denna sållar sig till de just nu bästa levande regissörerna, har jobbat på Inceptions manus i tio år och resultatet är något som får mig att komma ihåg varför jag älskar film.

Leonardo DiCaprio är spektakulär som vanligt, denna gång som Dom Cobb – en man med förmågan att gå in i människors drömmar och plocka ur information, idéer och undermedvetna tankar. Denna talang omvandlar han till en tjänst som högstbjudande får tillgång till och när han får ett extra farligt uppdrag med en särskilt bra belöning har han inget annat val än att tacka ja.   
Handlingen är så pass invecklad att den måste upplevas för att förstå, men ni ska veta att ingenting här lämnas åt slumpen. Precis som i alla bra sci-fi-filmer finns det regler bland all galenskap (exempelvis att en känsla av att falla, precis som i verkligheten, får en att vakna upp från en dröm) och den som försöker hitta hål i berättelsen kan räkna med att misslyckas. Visst är många av birollerna just sekundära och saknar karaktärsutveckling, men det är genom DiCaprios karaktär filmens själ blir något man nästan kan ta på. Det handlar om liv, död, vad som är verkligt och andra gigantiska frågor, men också något så banalt som kärlek. Allt detta filtreras genom DiCaprio och att han är den enda karaktären man egentligen bryr sig om gör bara att man blir ännu mer engagerad i hur allt ska sluta.
Inception är en film som får internetforum att svämma över av teorier och det är en film du kommer att se om och återbesöka i ditt huvud under de närmaste åren. Vare sig du fastnar för de häpnadsväckande special-effekterna eller regissörens underliggande motiv och budskap är sannolikheten stor att du lämnar biosalongen omskakad. Den är omvälvande, fartfylld, spännande, smart och vacker på samma gång – Nolan har just höjt ribban för samtliga filmmakare.