En enfaldig man snubblar sig fram genom livet och låter sin berättarröst framkalla skruvade möten med historiska gestalter. Om du tycker att det låter bekant är det inte så konstigt – Forrest Gump har trots allt legat säkert på IMDb:s topp 250-lista så länge jag kan minnas. Trots detta kommer här en purfärsk filmatisering av Jonas Jonassons succébok som proklamerar egensinne, när den i själva verket är en obekvämt kryddad restprodukt av en modern filmkanons skåpmat.
Den charmiga naiviteten hos titelfiguren i Robert Zemeckis film är utbytt mot fullkomligt historielös ignorans. Hundraåringen Allan (Robert Gustafsson) syns i yngre skepnad bli kastrerad av en rasbiolog, rädda livet på Francisco Franco och hjälpa Robert Oppenheimer att fullända atombomben – allt presenterat som en absurd serie sketcher. På äldre dagar spelar hundraåringen en omedveten huvudroll i ett buskisäventyr på rymmen från ett klantigt mc-gäng, som sprungna ur ett kasserat manus av Ulf Malmros.
Att årets svenska storfilm är ett nostalgiskt slapstickepos, vars sminkade ålderdomsalibi tillåter vår folkkäraste komiker att skoja med massmördare och säga neger, det säger något om tidens anda. En politiskt inkorrekt brustablett för att lindra vårt lands utbredda kränkthet.
