Antalet recensioner av Dallas Buyers Club, The Wolf of Wall Street och True Detective som börjar med att uttrycka fascination över den överväldigande formtopp som Matthew McConaughey tycks befinna sig i är säkert redan för många, men vad ska man göra.
2008 peakade McConaugheys usla 00-tal med Fool’s Gold. Samma år valde Jared Leto att sluta skådespela för att satsa på sitt töntiga emoband 30 Seconds To March. Då hade tanken på att de två skulle stå för 2013 års kanske starkaste skådespelarinsatser känts ganska främmande. Ändå är det just vad de gör i det karaktärsdrivna och gripande (ursäkta uttrycket) aidsdramat Dallas Buyers Club.
Filmen inleds med en close-up-introduktion tillden ultrarövigarednexbullridern Ron Woodroofs liv. Om The Wolf of Wall Street gjorde allt för att glorifiera ett dödsföraktat festande är Dallas Buyers Club dess antites. Woodroof stapplar runt mellan trailerparks och cowboyarenor, skitig och svettig med gulaktig hy och rödsprängda ögon på jakt efter injicerande narkomaner att sätta på eller köpa ladd av. Han liv är en degenererad historia som drivs av djuriska drifter. Paradoxalt nog är det också dessa avskyvärda drifter som gör att Woodroof inte bara lägger sig ner och inväntar döden när det möjligen förtjänta aidsbeskedet landar på soffbordet och alla hans vänner väljer att överge honom.
Att göra film om folk som är ofrånkomligt döende utan att krydda med tillrättalagda feelgood-inslag och omotiverad misärporr som kokas ihop till en hink sentimental soppa är en bedrift i sig. Men tyngden i filmen ligger som sagt på Jared Letos och McConaugheys tolkningar av tillvaron som dödsdömda och förskjutna medborgare, tvungna att enbart lita till sina egna omdömen om de vill överleva och hjälpa andra i sin omgivning. Som samtidhistorisk skildring är Dallas Buyers Club bra, som karaktärsdrivet drama är den storslagen.
