Batman & Robin

Ny film. Nytt äventyr. Ny serietidning. Batman & Robin skiljer sig ungefär lika mycket från de tre tidigare läderlappsfilmerna som två utgåvor av serietidningen med samma namn. Och eftersom huvudrollerna till skillnad från till exempel James Bond har så uppenbar seriefigurs-karaktär, blir intresset och upphetsningen ungefär därefter. Roligare har man liksom haft.Men det är fascinerande att se hur väl Joel Schumacher nyttjar serietidningens brist på etablering. Efter de sedvanligt påkostade och alldeles på tok för långa förtexterna med rikligt av elektroniskt hokus-pokus möter vi Batman & Robin vid batmobilen. Robin säger något om att han vill ha egen bil, eftersom tjejerna, "the chics", gillar bilar. Batman grymtar något tillbaka och de båda far iväg med bil respektive motorcykel. I bilen får Batman höra att museet i Gotham har fått besök av en ny skurk Mr Freeze, en jätte med gigantisk bössa, som har den egenheten att den skjuter ut is. Mr Freeze, i Arnold Schwarzeneggers gestalt, en gång den framgångsrike Doctor Victor Fries, har genomgått en metamorfos i sorgen över att inte ha kunnat bota sin hustrus sjukdom, och vänt denna besvikelse till hat mot omvärlden, som han därför vill frysa ner i varje beståndsdel. Om själva öppningen går undan, så bjuds det i gengäld på påfrestande actionspäckade longörer. Den påföljande märkliga ishockeymatchen på museet, med värdefull diamant som puck, är en ändlös orgie i klipp mellan helbild och poänglösa närbilder. In på scenen kliver så småningom ännu en skurk Poison Ivy, med specialitet att kyssa ihjäl sina offer. Poison Ivy, alldeles utsökt elakt spelad av Uma Thurman, är även hon en forskare-som-blivit-bindgalen, och hon drivs av en militant lust att hela världen ska återfödas och grönska utav bara helvete.Så vem passar händelsevis då bättre att gå i maskopi med än Mr Freeze -- han fryser ner, vi får en ny istid, och allt kan börja om.Det blir alltså en del att bita i för våra superhjältar, så till den milda grad att det även krävs en superhjältinna Batgirl, spelad av Alicia Silverstone.Ja, vad ska man mer säga. Förutsättningarna är som de är. Jag tyckte redan det var onödigt att göra den första Batman-filmen. Till varje ny del, detta är alltså den fjärde i ordningen, tillför man en ny dimension, för att på något sätt motivera tillkomsten, som om vi inte skulle förstå den egentliga orsaken...Här har vi alltså dels introduktionen av vår läderlappsflicka och dels har manusförfattaren Akiva Goldsman valt att porträttera en mjukare sida av Batman. Istället för att än en gång botanisera i hans sorgliga barndom låter man honom den här gången värna om "familjen", om sina nära. Detta betonar Batman nogsamt för Robin och när trotjänaren, butlern Alfred, plötsligt är döende, ja, då blir Batman plötsligt en läderlapp med blod tjockare än vatten.Det är naturligtvis svårt att föreställa sig någon som på fullt allvar bryr sig om dessa karaktärsdrag, eller någon som orkar engagera sig i att Robin försöker frigöra sig under skuggan av Batmans väldiga vingar eller att de båda faktiskt visar sig vara mer intresserade av kvinnor än vad vi kanske trodde Poison Ivy får dem båda på kroken. Men, om vi nu bortser från att man istället kunde lagt pengarna på hem för hemlösa eller barn för barnlösa eller något annat lämpligt, så går det inte att värja sig från att det hela trots allt är ganska oförargligt och ganska snällt. Och därmed ganska svårt att bli upprörd eller arg över.Fulare fiskar finns i faunan. Ju.