Om det fanns något vitalt och nyskapande över den första Baksmällan-filmen var känslan mer eller mindre bortblåst redan i uppföljaren, Baksmällan del II. Denna avslutning på trilogin lyckas inte heller förmedla någon större humor och det är plumpare, plattare och mer tröttsamt än någonsin tidigare. Det tidigare formatet där en faktisk baksmälla stod i centrum är utbytt mot ett gisslandrama med rörig farsartad action som på sin höjd levererar ett par tre-fyra roliga scener och någon minut med John Goodman i bild. Zach Galifianakis karaktäristiskt korpulenta och otrevliga men quirky barnunge har passerat sitt bäst-före-datum och borde fasas ut snarast.
Kanske är det så att den här typen av primal-amerikanska filmer med standardiserad missförståndsdramatik, fylla, bögskräck och sex är så tunna i sin fernissa att sönderfallet ofrånkomligt börjar i samma sekund som de skapas. Likt någon obeveklig fysisk lag.
