Även de döda har ett namn

Edith Olsson 15:56 8 May 2015

Bo Harringer tar avstamp i Ship to Gaza och 2010 års försök att bryta Isreals blockad av Gaza. Genom att följa den väldigt mysige och sympatiska barnläkaren Henry Ascher och hans familjehistoria vill Harringer visa på hur de nio personer som dog när Ship to Gaza attackerades var människor med namn och familjer. Här är det på sin plats att påpeka att denna recension endast berör filmens innehåll och upplevelsen av att se den. Konflikten lämnas, i den mån det går, åt sidan. Att Harringer stundvis också gör det är både en styrka och en svaghet.

Det börjar väldigt brutalt med inspelningar av när den israeliska armen öppnar eld mot båten och hur människor skjuts ihjäl. Vi får samtidigt veta deras namn, vad de gjorde och vilka de lämnade efter sig. Det är väldigt effektivt och känslomässigt utan att vara kletigt. Det är hemskt. Filmen slutar på en liknande not där de 513 barn som hittills dött också namnges samtidigt som vi matas med blodiga, autentiska bilder från bombningar. Syftet och titeln är således enkelt men slagkraftigt. Men när vi ska följa Ascher, vilket i sig är ett nöje, blir det luddigare. Plötsligt blir Harringer girig! Det finns så mycket att berätta!

Och det gör det. Att genom en persons engagemang ta pulsen på Greklands situation och demokratiska frågor, vad aktivism och icke-våldsamt motstånd innebär, skildra familjer som fortfarande bär på sår från nazismen OCH visa på konfliktens skuggspel mellan olika länder som inte ska vara involverade, är säkert mycket lockande för filmskapare. Men det går inte att hålla tråden som publik. Ska jag fokusera på att både Henry Ascher och Dror Feiler har judisk och isrealisk bakgrund? Menar man då på att det spelar roll om det är judar eller muslimer eller andra som engagerar sig? Eller är det viktigare att Mankell tycker något?

Visst finns det paralleller mellan ockupationerna under andra världskriget och Gaza, men då rör väl det fler områden också? Delar är jättebra och kraftfulla, och Harringers ambitioner är intressanta, men tyvärr så landar det i vad som känns som flera ogenomtänkta dokumentärer.

Genre: 
Manus: 
Regi: 

Fler filmrecensioner