Avatar

Att dissa Avatar för att storyn är klyschig är som att klaga på Zlatan för att han inte pallar skriva autografer inne på Café Opera.

Vad fan hade ni förväntat er, liksom? Året är 2154, vi människor har bemästrat universum och byggt gruvor på månen Pandora, där supermineralet “unobtanium” (haha, namnet!) finns i mängder. Problemet är bara att den tropiska planeten har ett avancerat ekosystem som urbefolkningen bokstavligen talat har en koppling till och man behöver inte vara historiker för att inse att allt, genom Europas kolonialisering av Amerika och Afrika, redan har hänt i verkligheten. Innan de giriga mänskliga företagen börjar skövla skog och bruka våld vill de ge urbefolkningen en chans att flytta på sig och det blir den rullstolsbundne ex-soldaten Jakes uppgift att, via en så kallad avatar, infiltrera den lokala stammen och övertyga dem. Gissa om det blir lite intergalaktisk lovin' innan filmen är slut? Handlingen är knappast originell, men det blir aldrig ett problem då James Cameron är en mästare på att göra något omtumlande av en simpel kärlekshistoria. Jag har aldrig tidigare sett så imponerande animeringar och till och med karaktärernas minspel och ögon ser otroligt levande ut. Visst är storyn Disney, men Cameron har skapat en fruktansvärt vacker värld som suger in dig och inte liknar något annat. Avatar är en visuellt fenomenal film som du kommer att hata dig själv för om du laddar ner och ser på en keff laptop.