Någon gång i mina tidiga tonår postade en kompis Death Cab for Cutie-textraden ”this is fact not fiction for the first time in years” på ett fanfiction-forum där vi hängde och lade till: ”det skulle kunna handla om alla här inne”. En övervägande majoritet var tjejer, alla mellan typ tolv och femton, alla mer eller mindre missnöjda med sina egna liv men uppslukade av diverse uppdiktade med en passion som få verkliga händelser tycktes kunna överträffa. Med det i bakhuvudet känns anslaget till Austenland så himla härligt: ett inbitet Jane Austen-stan, passande nog med namnet Jane, åker på lajv i England för att klämma ur den sista droppen ur sin fandom innan hon för gott lägger Elizabeth, Emma, Mr. Darcy och gänget bakom sig.
Därifrån går det utför. Austenland är som en Saturday Night Live-sketch utdragen till långfilm där allt som hade varit komiskt i ett format som tillåter hysteriska utsvävningar måste läggas till rätta en smula. Jag kan räkna gångerna jag skrattar högt. Kärleken till Austens värld begränsas till en dröm om äktenskap med höviska, buttra män (finns det inte gott om sådana som det är?) och skildringen av Janes nörderi är okunnig på gränsen till förolämpande. Som att Jane surar när hennes budget-version av Austenlajvet bara tillåter trista fotriktiga kläder och präktig frisyr medan de mer betalande gästerna spökas ut i full herdinnedrag – men hallå! Vem som helst som har kommit i kontakt med Jane Austen, bok eller film spelar ingen roll, vet väl att de grå mössen alltid är vinnare hos henne?
Texten är även publicerad i Nöjesguiden #1
