Förhoppningsvis ebbar Young Adult-trenden ut innan denna incestuösa genre degenererat helt till en krälande hög smörja. Ju fler som kommer desto tydligare blir det att det bara är upprepningar av vad som kommit före. I Divergent-filmernas fall osar det väl mycket Maze Runner för att man ska se mellan fingrarna. Anledningen till att Allegiant trots allt fungerar är för att den har tillräckligt många egna idéer.
I denna tredje men inte sista del i filmatiseringen av Divergent-trilogin (självklart envisas Hollywood med att maska ut sista boken i två episoder) flyr Tris, Four och Co över muren som i den dystopiska framtiden fortfarande håller Chicagoborna instängda.
Folk springer omkring mycket, Miles Teller fortsätter agera douchebag utan att någon karaktär stoppar honom, Naomi Watts är tillbaka som Theo James mamma (vilket bara känns creepy när de åldersmässigt ser ut att vara syskon) och Bill Skarsgård dyker upp i en biroll. Idéerna är mestadels upprepningar från första filmen, men science fiction-elementen har skruvats upp medan överflödet av pixlade drömsekvenser i tvåan har dragits ned på rejält.
Tris är fortfarande en otroligt passiv hjälte som säger väldigt lite och gör nästan mindre. Vad som istället lyfter är en underhållande premiss och bra skådisar, även om Naomi får ungefär fyra repliker hon upprepar om och om igen. Om man bortser från den fadda smak man får i munnen av filmens krystade försök till konflikter så rör saker på sig hela tiden och den blir aldrig tråkig. Allegiant är bara inte vidare bra.
