3000 miles to Graceland

Om bilden av Kurt Russel och Kevin Costner i Elvis-kläder på affischen till [I]3000 miles to Graceland[/I] ger dig Eilert Pilarm-vibbar, så är den föraningen inte helt gripen ur luften. Denna film av musikvideoregissören Demian Lichtenstein är nämligen sämre än Eilerts nytolkning av [I]Jailhouse Rock[/I]. Mycket sämre, faktiskt. [I]3000 miles to Graceland[/I] är en extremt våldsam berättelse. Faktiskt en av de våldsammaste filmer som jag har sett i år. Filmens upplägg är inte fy skam i sig. Några gamla kåkfarare med maskingevär och Elvis-sparkdräkter rånar ett kasino i Las Vegas medan ett Elvis-konvent pågår och börjar sedan tjafsa om bytespengarna, vilket leder till blodspillan, pengar på vift och en utdragen tvekamp mellan rånarbandets ledarpersoner, spelade av Kurt Russel och Kevin Costner. I själva actionsekvenserna är det förvisso spektakulärt filmat, och det är inte på tu tal att Liechtenstein kan sin rockvideoestetik. Men det stiliserade övervåldet i filmens centrala våldsscener är så cyniskt skildrat att helheten blir direkt motbjudande. Särskilt när Liechtenstein försöker följa upp blodbaden med romantiska inslag (som inte är romantiska) och lama försök till förväxlingskomedi (som inte är rolig). Kanske är skådespelarvalet det intressantaste i [I]3000 Miles to Graceland[/I]. Kurt Russel, som lyckats vara både hård och underhållande i gamla Carpenter-filmer, spelar här en bad guy med hjärta av guld långt innanför kevlarvästen. Visst passar han bra som Elvisimiterande gunslinger, men överlag är han lika fyrkantig som sitt käkparti filmen igenom. Kevin Costner som filmens kriminella mastermind, är också ett "intressant" skådespelarval. I teorin. För Costners nittiotal av episka hjältar verkar ha orsakat en permanent skada som gör att hans försök att porträttera en genomusel skurk bara blir karikatyrmässigt. Det är hursomhelst Ice-T som tar priset i denna dumhetens triumf över actionfilmens konventioner. Den maskingevärsbalett han utför i filmens klimaktiska skottlossning är utan tvekan det töntigaste som kan ses på en duk just nu. Låt inte Elvis-regalian och skjutjärnen förleda dig. Detta är en usel film och ett lågvattenmärke, till och med för Kurt Russel och Kevin Costner.