Anton är en hjälte. Likt en tioårig Bruce Willis med rakat hår, seniga muskler och ett charmigt småleende kämpar han mot en hänsynslös omvärld. Nu är det varken tyska terrorister eller en boll av ondska han behöver oroa sig över, utan en falsk vuxenvärld, klasskompisar som tvingar honom att äta mask och det outhärdliga minnet av en död far. I Aage Rais film är det inte bara Anton det är synd om, u

Doug Liman slog igenom med brak för ett par år sedan med den råa och vältajmade lågbudgetkomedin [I]Swingers[/I] om några wannabe-skådespelare i Los Angeles djungel. Redan då var parallellen till Quentin Tarantino, eller QT som han numera kallas i amerikansk press, trött och den har förstås inte blivit piggare så här fem år post-[I]Pulp Fiction[/I]. Samtidigt är den så uppenbar att den är svår att

Vi rör oss snabbt genom mörka källarvalv av medeltidskaraktär, passerar genom tunga portar som öppnar sig i sista sekunden; rörelsen är konstant och tveklös. Vid den nionde porten är det stopp. Polanski kan som bekant psykologins abc. Vårt medvetande framstår i drömmar och symbolik ofta som ett hus, i källaren ligger det undermedvetna och ruvar på våra innersta hemligheter. Det är utan tveka

Urpo, en ganska vanlig bamsebjörn och Turpo, en mer råttliknande illröd mjukis, är de två nallebjörnarna i den äventyrliga stopmotion-animationen Urpo & Turpo. Deras besynnerliga framfart är tecknad i en serie vardagliga noveller, ursprungligen en serie TV-avsnitt gjord i två versioner: finskspråkig och svensk, eller finlandssvensk rättare sagt. Oundvikligen kommer man att tänka på Mumintrollet, o

Spike Lee, USAs främste moralpusher, är tillbaka på de stora svenska dukarna efter några år av direkt-på-video-filmer. Och det med en film som för första gången i Lee-historia inte har afroamerikaner i de bärande rollerna. Men Lee har inte gått långt från mammas gata, det handlar knappast om din ordinära vita medelklassfilmamerikan. Sommaren i fråga äger rum år 1977 när den fruktade mördaren

Det var just Bo Widerberg som berättade det när jag intervjuade honom typ 1984. Och jag tror att han, i sin tur, hänvisade till att det var John Cassavetes som myntade det. "Kill your darling", sa Bosse. "Det är A och O", fortsatte han. Jag tror dock att Widerberg i sin himmel är tacksam för att Stefan Jarl, i sin minnesfilm till honom, valde att inte döda en av de största darlingar jag sett. Det

Honoré de Balzacs roman Kusin Bette har kallats litteraturens motsvarighet till Limburger-ost. Om den litterära förlagan har en doft som gör den till en sanitär olägenhet och bäst serveras med schalottenlök, grovt bröd och kolsvart öl så är McAnuffs filmatisering en Brie med salta kex och ett svalt rödvin. Stora känslor tonas ned, medan lustiga infall och komiska personlighetsdrag stryks under med