Att någon, antagligen en person som själv heter Parisa för att det då ligger i dennes natur, döpt Topshops (dyraste, obs) skor till - you guessed it - Parisa! Stor dag för detta persiska stornamn, nu är vi 343 stycken i Sverige! Deal with it! Jag är omåttligt glad över detta!

Den första scenen med Bill Skarsgård, i den första scenen av serien, med den där slöintensiva, (<- ord som enbart funkar när det gäller Bill) blängande blicken som måste räknas som hans signum numera. 

Så, hur blev skräck/varulvsscerien vi skrivit en del om mottagen? Hemlock Grove har beskrivits som "absolutely dreadful"/"terrible in ways that mock the meaning of the word 'terrible'" och liknande invektiv från våra amerikanska branschkollegor och rentav målats upp som backlashen för Netflix-modellen. 

Vi tar det från the top. 

Den gamla goda berättelsefacklan där en ung cheerleader-tjej mördas i en idyllisk småstad slängs in och förövaren är en varelse som festar på hennes tarmflora i ett litet låtsashus på en lekplats. Det lemlästade liket får givetvis saker och ting att eskalera, misstankar att slängas runt och vi får våra karaktärer presenterade för oss. 

Bill Skarsgård spelar en småstadens Cruel Intentions-Sebastian, en snuskigt rik samt uttråkad tonåring i samhällets semi-regerande familj som söker sina kickar på andra sidan gränsen för vad som är moraliskt försvarbart. Det hintas om att han besitter magiska egenskaper, åt mind games-hållet. Det, ett speciellt förhållande till sin kalkylerande haggmamma, en abnormal jätte till syster, en död pappa som sägs ha tagit livet av sig och en kombinerad blod-och sexfixering är karaktärens spelplan.

Uttalsmässigt sköter han sig otroligt bra, och får titeln Skarsgård-klanens mest övertygande amerikanska dialekt. Sorry, Alex. Tyvärr missbrukar han sitt signaturbläng så fort han får tillfälle. 

Det tröttsamma när det visade sig att var och varannan miniroll i True Blood satt på magiska egenskaper riskerar att upprepa sig även här, jag hoppas att de fokuserar på att grotta ner sig i familjehistorierna. Och mindre av varelser som äter på sig själva. 

Det som började med en snodd cykel har utvecklats till en verklighetens feelgood-historia, som spridits på Reddit. Nu saknas bara att de träffas och blir galet kära. 

Sitter ni inte och fånler nu är det något fel på er. En av mina äldsta vänner har varit en välmenande fyllekleptoman i flera år, allt från trafikkoner, utemöbler, just cyklar och en och annan katt har fått följa med till hans lägenhet när han rastlös och ja, packad, varit på väg hem. Tvingat honom att ställa tillbaka allt. Speciellt katterna. 

Det är ett begrepp. Och så jävla plågsamt, detta teasande. 

Blir nästan rörd av hur han kämpar för att hinna med. 

Zooey som adorkable Elvis. Finns inget bättre än när kvinnliga kändisar vågar/får spöka ut sig och vara larviga. 

Min favoritdynamik på tv de senaste fem åren om inte någonsin. Detta samspel! 

Cece bemästrar the Nick Miller Face! 

Och slutligen: Nick Miller, okej, Jake Johnson återskapar den redan legendariska awkward moonwalk på panelintervju! 

Skutten. Trippandet. 75 år gammal och tar över hela skiten. 

Lina Ekstrand målade folk på plats på Aussie-festen vi var med och hostade igår, och jag är med på en permanent mingelbild, såsom tavlor kallas numera, till vänster. Känslan av att jag fortfarande var trött efter Köpenhamn dokumenterades även den! Gillar annars volymen på både hår och kropp. 

Lyckades ta en förstklassig snapshot av Britas ansikte när JTs Mirrors spelas i lokalen, detta upprepas var vi än hör den. Ni vet ju hur mycket hon älskar den. 

Detta porträttagande hade inte bara instagram som kanal, utan vi var hängivna KNAPPMAKARE igår. Inte den sortens knapp som gör att folk känner sig politiskt medvetna med diverse budskap på, utan mest smize-leenden. Exempel på lyckat knapp-meta-projekt:

Är väldigt nöjd, som ni förstår. Tack alla som kom! Finns bilder på er - och en sömnig/medvetslös jag - här!