Sincerely yours, the Breakfast Club

Tobias Norström 16:00 28 Feb 2014

Den 13 februari 2012 publicerade jag en bild på Jay-Z och Beyoncé. Dom såg glada ut. Bey hade Wayfarers och Jay-Z bar något slags björnfitta på huvudet. Under bilden stod texten ”Hej, här ska vi ha mycket kul tillsammans!”.

Det är mer än två år sedan nu och mycket har hänt sen dess. Jag har skrattat och gråtit. Mått bra och mått dåligt. Vi har lyssnat på musik, tittat på alldeles för många tv-serier och förlorat oss i alldeles för dåliga filmer. Nöjesguidens lilla bloggosfär har blivit fantastisk. Det har den kanske alltid varit men det känns ändå som att den förvandlats till något speciellt de här två åren.

Det var fantastiskt att få vara en del av det. Av tiden när Nöjesguiden blev en av Sveriges viktigaste publikationer.

Men allt är förgängligt och så även den här bloggen. Så nu flyttar jag hit. Följ gärna med. Det blir fantastiskt. Och vill ni inte det ses vi säkert någon annan gång.

Jag hoppas vi hade kul tillsammans. Jag hade det i alla fall.

Gilla:
upp
28 röster

Tobias Norström

Prenumerera: RSS-flöde

Tobias Norström är 80-talist, skriver om populärkultur och uppfattas alltjämt som naivt pretentiös.

På den här bloggen avhandlar han kulturens mörkaste farvatten och allsköns drömmar om verkligheten.

Ibland med romantik, ibland med avsmak, ibland med skratt, ofta med ett ohälsosamt allvar.

Kontakt: tobias.norstroem@gmail.com

Arkiv

Visa hela arkivet eller…



Tre från 2k13: Serietidningar

Tobias Norström 13:00 31 Dec 2013

Det blev ett rätt bra serietidningsår. Åtminstone i periferin. Bland de stora superhjältarna tuffade det mesta på som vanligt. Marvel förberedde nästa Avengers-film med en historia om skurken Ultron och Batman blev supermörkt med »Death of the Family«. DC Comics trampade även i klaveret två gånger genom att dels anställa idioten Orson Scott Card, dels genom att vägra låta Batwoman gifta sig med sin flickvän, Maggie Sawyer. Här kommer istället tre serier som inte trampade i klaveret, som istället utforskade nya världar.

Jonathan Hickmans East of West
Segraren, Svälten, Kriget och Döden. Apokalypsens fyra ryttare har varit uppslag för otaliga historier av varierande kreativa utföranden. Terry Pratchett och Neil Gaiman förvandlade exempelvis de fyra ryttarna till ett litet motorcykelgäng med föroreningar, bantningsmetoder och krigskorrespondens som verktyg i boken »Good Omens«. Jonathan Hickman är, om möjligt, ännu mer frikostig med sina bibliska tolkningar i westerndystopin »East of West«. Döden har som revolverman med två följeslagare dragit ut på ett eget korståg för att hämnas sin förlorade kärlek medan Segraren, Svälten och Kriget pånyttfödda får dra lasset att iscensätta undergången genom att mörda presidenten. Eller, presidenter. Världen som »East of West« etablerar är fascinerande och bågnar under vikten av all symbolik, mytologi och profetiska berättande. Allt är tecknat med karga linjer och genombrytande färger. Symbiosen med berättelsen är total i och med att en värld konfronterad med sin egen ödeläggsele breder ut sig. Undergången har sällan behandlats med samma fantasirika berättarglädje.

Rutu Modans The Property
»The Property« av Rutu Modan är livets enkelhet i serieform. Genom en värld tecknad av ligne claire-uttryckets tydliga linjer dras obevekliga gränser mellan människor. Dialogen släpar fram. Repliker famlas bort, avbryts av andra. Tempot är utdraget mellan serierutorna som för att försöka släppa in tiden där emellan. I historien om Israeliska Regina Segal och hennes barnbarn Mica som åker till Polen för att återfå den mark familjen ägde före andra världskriget utforskas minnen och den fadda eftersmaken av romantik. Allt känns matt, i linje med serierutornas dunkla färger. Att Modan lät skådespelare framföra serieromanens scener för att sedan rita av dem bidrar till en suggestiv realism svår att uppbåda utanför seriemediets kvaliteter. »The Property« blir därmed en fascinerande studie till släktkrönika. En berättelse som understryker serierutornas styrka bortom superhjältar och fantastikens eggande estetik. Livets enkelhet har sällan fångats med lika lätt hand.

Scott Snyders The Wake

Tror du att det finns något okänt där ute
En urtidsgud som inte ville bli väckt
Något som gömmer sig i djupen
Som bidar sin tid

Fyra textrader från Kents »Petroleum« som perfekt ringar in kärnan i Scott Snyders fantastiska »The Wake«. Serien berättar historien om marinbiologen Lee Archer som kontaktas av Homeland Security efter att något underligt upptäckts på havets botten i höjd med polcirkeln. En ny, okänd värld vecklar ut sig av havsmonster, forskningsstationer begravda i djupet och konstiga läten. Spänningen ligger tät. Allt påminner om en John Carpenter-värld med monster som tar över människors medvetanden. Manipulerar dem. Får dem att se saker de inte vill se och i förlängningen kämpa för sin överlevnad på den mest utsatta av platser. Allt är smutsigt, slitet och kämpar mot trycket av en utomstående, skräckinjagande värld som letar svagheter i konstruktionen för att ta sig in. Det är den mest krypande känslan i en serietidning sedan Alan Moore skrev »Swamp Thing«. Det är även serien som cementerar Scott Snyder som de senaste årens mest intressanta nytillskott i serievärlden. Som väcker urtidsmonstren som bidat sin tid.

Gilla:
upp
11 röster

Tre från 2k13: Böcker

Tobias Norström 13:00 30 Dec 2013

Tjugofyra hela och fyra ungefär halva. Så många böcker läste jag 2013. Det var nog ungefär tio stycken färre än ifjol. Till synes ett existentiellt misslyckade av rang men om man tar i beaktning att böckerna kändes mer 2013 kanske ändå en seger. Här kommer de tre som kändes mest.

Rachel Kushners The Flamethrowers
Varje gång man lyckas med bedriften att försjunka in en berättelse och helt låta dess beståndsdelar genomsyra ens liv blir den för stunden alltid bland de bästa man tagit del av. Exakt där var jag för någon vecka sedan med Rachel Kushners »The Flamethrowers«. Kushners andra roman prisades redan när den släpptes i april men har den senaste månaden åtnjutit förnyad uppmärksamhet i och med att den i slutet av november presenterades som en av finalisterna till årets National Book Award. Berättelsen är ett spräckligt porträtt på 70-talets amerikanska konstscen berättad utifrån karaktären Reno som flyttar till New York för att göra konst av sin fascination för motorcyklar. Att läsa »The Flamethrowers« är att kastas genom Renos reflektioner, genom hennes uppfattning av världen och inte minst hennes observationer av människor. Och när Kushner låter sina karaktärer tala är det genom en dialog lika målande som den konstscen de existerar i. Där sjunker man som läsare djupare och djupare tills man helt omslutits av historiens skavande skärvor. Där är man förlorad. Där är allt bra.

Lars Noréns En dramatikers dagbok 2005-2012
Litterära uppföljare är mestadels förpassade till deckarens och kiosklitteraturens snåriga marker. Det var därmed än mer glädjande att Lars Norén gav ut en fortsättning på sin dagbok från 2008. Som den svenska kulturvärldens vandrande vålnad fortsatte han sitt korståg mot kritiker och sin kartläggning av vardagen som dramatiker. Alltid med lika bländande som skärskådande estetik. Precis som i den första delen lyckades Norén fånga människans flyktighet. Det var nästan som om han lyckats fästa ett ankare i samtidens gyttja av fåfänga i form av friserade instagramflöden och navelskådande livsstilsbloggar och dragit upp ett litterärt lager av existentialism ur smutsen. Att kritiker ånyo uppehöll sig vid formuleringar om dem själva avslöjade både en missriktad läsning av Noréns hela projekt och samtidigt hur dräpande hans språk förmådde vara. Under ytan var det dock fortfarande samma fascinerande projekt av att försöka skriva fram ett jag. Ett litterärt uppdrag lika narcissistiskt som innerligt.

Elinor Lipmans The View from Penthouse B
Elinor Lipmans författarskap präglas ofta av en lätt sjudande känsla av underfundig tragedi. Inte för att hennes böcker i praktiken är särskilt tragiska utan mer för att hennes berättande sockrar den mänskliga humorn med den inneboende sorgens sälta. I hennes senaste bok, »The View from Penthouse B«, berättas historien om två systrar – en änka och en bedragen av sin exman till gynekolog som ordinerade sina infertila patienter samlag med sig själv. I kölvattnen på sina forna förhållanden flyttar systrarna ihop och skaffar sig en inneboende i form av en cupcake-bakande sparkad finansman. Vad som följer är en historia om ensamhet, om vänskap och om att försöka gå vidare. Inget sprängstoff direkt men Elinor Lipman lyckas genomgående lyfta banaliteter till hudlösa åskådningar det bräckliga i att vara människa. Mycket tack vare den kärlek Lipman ger sina karaktärer och inte minst genom den intelligens och medvetna humor hon låter färga sin berättelse.

Gilla:
upp
14 röster

Tre från 2k13: Humor

Tobias Norström 11:00 23 Dec 2013

Det är dan för dan. För dörren står släktkalas som oftast eskalerar i ordningen glögg, mat, alkohol, julklappar, alkohol, alkohol, bråk, alkohol. Det är lätt att hålla sig för skratt när man tänker på det. När man minns och vältrar sig i släktens tragedier och snedsteg över beskadroppar och inlagd fisk. Här kommer därför tre bättre saker att skratta åt. Årets tre komedispecialare.

Mike Birbiglia: My Girlfriend's Boyfriend
Mike Birbiglia hade fantastiska 2011 och 2012. Hans stand up-föreställning »Sleepwalk With Me« blev till bok och till film som Birbiglia skrev, regisserade och spelade huvudrollen i. Det gör bara styrkan i att ett år senare leverera en så fantastisk ny föreställning som »My Girlfriend’s Boyfriend« än mer påtaglig. Det är en uppsättning som i stort fortsätter där »Sleepwalk With Me« slutade. Som går igenom Birbiglias amorösa misslyckanden från tonåren framåt och dessutom toppas med en historia om en trafikolycka. Ångesten i den mänskliga existensen balanseras mot varandets absurditet på ett lika avväpnande som träffsäkert vis. Birbiglia har återkommande sagt att hela hans karriär har präglats av känslan att han inte förtjänar framgång. I ljuset av att han lyckats med bedriften att toppa en succé som »Sleepwalk With Me« med en föreställning som är minst lika bra skulle jag säga att han genomgående har fel. Att han förtjänar all framgång han kan få.

Amy Schumer: Mostly Sex Stuff
Amy Schumers »Mostly Sex Stuff« spelades tekniskt sett 2012 men eftersom den släpptes på iTunes och som dvd i år kändes det bra att skohorna in den här. För »Mostly Sex Stuff« är ett obevekligt marathon av smuts. En golgata av förbjudna tankar och övertramp som skulle få Magdalena Ribbing att ta en burk extra stesolid till eftermiddagsluren. En odyssé i det pubertala, karnevaliska förlösande skrattet. Ni fattar. Amy Schumer är fantastisk. Hon lyckas vara helt underbar trots att hon berättar anekdoter om sanningssägarlekar där hon erkänt att hon låtit en taxichaufför pullat henne. Känslan är många gånger hisnande. Som när Schumer spontant pekar ut en tjej på första raden som sexuell partner med många svarta män och menar att det syns på hennes gulliga tröja. Det fräckisens expressionism där det motbjudande svävar ut staplade spiraler av underhållande nyanseringar. Man skrattar åt uppfinningsrikedomen, åt det virtuosa i att börja prata om det kvinnliga könet och landa i att likna sin mammas könshår ymniga utbredning vid rökmonstret i tv-serien »Lost«. Det gör Amy Schumer bäst, där blir snusket fingerfärdigt.

Aziz Ansari: Buried Alive
Aziz Ansaris »Buried Alive« är en enastående studie i manligt beteende. En djupdykning i det manliga släktets bisarra närhet till märklig självförnedring. I ämnen som spänner mellan kukfotots märkliga korrespondens till äktenskapets gäckande nycker spinner Aziz Ansari liksom en röd tråd genom testosteronets accelererande symaskin. Det är reflektioner som landar i ett skratt av lika delar avsky och igenkänning och som ständigt vilar mot Ansaris barnsliga, nästan naiva uppsyn. Där finns något rent. Något som sätter fingret på samtiden i större utsträckning än de flesta andra komiker är kapabla till. För på något vis lyckas »Buried Alive« med bedriften att vara både utmanande och medveten. Ansari blandar oproblematiskt historier om hur han aldrig blev antastad av pedofiler för att han var för söt som barn med skuldbeläggande åskådningar om det orimliga att fria till sin partner över en lunch. Det krystade ordet verkshöjd har aldrig varit en lika stor komplimang för en komiker som samtidigt klarar av att vara omåttligt populär.

Gilla:
upp
18 röster

Tre från 2k13: Album

Tobias Norström 14:06 20 Dec 2013

Året lider mot sitt obevekliga slut, utan snö men väl med nazister som attackera fredliga demonstrationer. Hav förtröstan. Fram till nyår föreslår jag istället att vi minns allt som var gott under året. Allt som kändes. Det är med andra ord dags för sedvanlig resumé, vi börjar med årets tre album.

Dean Blunt – The Redeemer
Sedan 2010 har Dean Blunt gjort musik tillsammans med Inga Copeland. Ibland under egna namn, ibland under samlingsnamnet Hype Williams – icke att förväxla med den andre Hype Williams. Det har varit musik som skyr beskrivning. Som likt ett långsamt godståg bara driver fram genom mörka nätter. Lyssna exempelvis på fantastiska »The Narcissist«. Ibland saknas melodi, ibland saknas beat men ständigt finns där en fascinerande ambition att ta det egna uttrycket längre. Att reducera, destilera och koka ner sparsmakade uttryck tills det enda som ryms är rena känslor. 2013 släppte han »The Redeemer«. Utöver minisläppet »The Narcissist II« från ifjol var det Dean Blunts första album på egen hand. Och även om Inga Copeland swischade förbi som gäst på skivans titelspår innebar »The Redeemer« i praktiken en klinsik reduktion av ensamhet. En studie av musiken som uppstår i det utblottade. Svårnavigerat och ojämnt men även genomgående laddat. Som om musiken fyllts av allt de som strömmar genom en människa när hon oroat ser sig om över axeln. »The Redeemer« blev den sensibla musikens triumf 2013.

Kacey Musgraves – Same Trailer Different Park
Jag upptäckte Kacey Musgraves sent, först någon gång i början av september. Då hade hon redan hunnit ge ut en EP, två album och några månader tidigare även släppa sin tredje skiva, »Same Trailer Different Park«. De veckorna i september blev bland de bästa på hela året. Jag gick med Kacey Musgraves stämma i öronen, i hjärnan och i hela kroppen. Jag sjöng tyst på bussen med i textrader om morsor blåsta av Mary Kay, om brorsor som förlorat sig i Mary Jane och om farsor som mest var intresserade av Mary i lägenheten intill. Jag hörde banjon från den vemodiga »Back on the Map« var jag än gick, kände klumpar växa i halsen till tonerna av steel guitaren på »It Is What It Is«. När Kacey i november vann pris för bästa nykomling på Country Music Award censurerades det lilla ordet ”joint” ur hennes framträdande på galan. Det gjorde inte så mycket. Bara att få förlora sig i en countryskiva med texter om att älska någon av samma kön, att be familjen dra åt helvete eller att röka gräs kändes förlösande. »Same Trailer Different Park« blev det amerikanska svårmodets triumf 2013.

The Knife – Shaking the Habitual
Det var många som kom ut som bildningsfilister 2013. När The Knife släppte sitt första album på sju år stod nämligen kritiker på rad och tog sig för pannan över hur göteborgsduon hängett sig åt det obegripliga. Som om avsikten helt gått dem förbi. För »Shaking the Habitual« handlade inte om att göra en skiva i klassisk bemärkelse. Det handlade mer om att gestalta och i förlängningen upphäva ett tillstånd. Att skaka det vanemässiga. När The Knife lät sin musik flyta ut i långa spår av söndersmulad rytmik och anta formen av rituella tonsättningar lyckades de i förlängningen ringa in något stillastående i popmusiken. Vi som tyckte om vad The Knife gjorde anklagades för kotteri. Att vi okritiskt försjönk i »Shaking the Habitual« med gamla meriter i åtanke. Allt det där kändes oerhört konstigt. Som att det nästan utannonserade en standardisering av hur popmusik bör vara i en utsträckning som tangerade det dogmatiska. När The Knife lyckades med bedriften att bryta mot allt det och fortfarande skapa musik som lamslog, fångade och utmanade sina lyssnare var det mot en fond av segervisshet. Där fanns något som avslöjade musikklimatets begränsningar och det var i sig fantastiskt. »Shaking the Habitual« blev den normbrytande popmusikens triumf 2013.

Gilla:
upp
21 röster

Världens bästa låt, vecka 51

Tobias Norström 16:00 18 Dec 2013

Mitt hjärta svajar. Som toppen på en tunn tall mitt i en storm. Det är så mycket som vill ut. Så mycket att världens bästa låt vecka 51 egentligen släpptes redan vecka 50 men sedan dess varit det enda jag fyllt mina öron med. Det är andra spåret på Burial senaste EP, »Rival Dealer«. Låten heter »Hider«, är bland de kortaste och mest bländande Burial gjort. I ett kort tillkännagivande för BBC Radio 6 (lyssna 50 minuter och 20 sekunder in här) berättade Burial att hela släppet är ett slags tonsättning mot mobbning som är tänkt att hjälpa någon att tro på sig själv, att inte vara rädd. Jag behövde det mest av allt i hela världen just då tror jag. Känna takten i kroppen när regnet i »Hider« lägger, när himlen spricker upp en sprakande orgel och ett litet hörlursmirakel lyfter allt. Inte för att jag är mobbad, men likväl för att saker håller på att rasa samman inuti. Därför finns all trygghet i Burial, i toppen på »Hiders« kulmination. Där svajar inget alls längre. 

Gilla:
upp
14 röster

Macaulay Culkins söta torra händer

Tobias Norström 12:01 18 Dec 2013

Jag har alltid tyckt Macaulay Culkin varit söt. Först på det där lite irriterande sättet som alldeles för brådmogna barn är söta. Sen på det där heta twinksättet smala blonda killar är söta. Och nu på det lite sluskiga, orakade sättet som killar med lite nariga, torra händer är söta.

Jag har därmed alltid också varit oroad för Macaulay Culkin. Tänkt på honom när han inte mår så bra. Funderat på vad han egentligen gör just nu. Om han tänker sig för. Tar hand om sig själv. Ifjol snackades det om att hans heroinmissbruk höll på att ta livet av honom. Det gjorde lite ont i mitt bröst när jag läste det. Nu är han istället aktuell med ett coverband som gör pizzatolkningar av Velvet Underground-låtar. Det gjorde lite ont i mitt bröst när jag läste det med (speciellt när det omgavs av latenta aftonbladska hån av typen ”kul eller patetiskt? Avgör själv”).

I pizzans tecken har Culkin nu även gjort en annan cover i Velvet Undergrounds gränsland. Nämligen på Andy Warhols kortfilm där konstnären äter en hamburgare. I Culkins version spelar pizzan (givetvis) birollen istället för hamburgaren, men i övrigt är det en nästan på sekunden exakt kopia av förlagan. Jag vet egentligen inte varför jag blir så glad av det. Kanske för att det känns som att han mår bra. För att lite tillkrånglad ironi på något plan är ett sundhetstecken för en heroinist. Att han lite försynt, precis som Andy, beklagar sig över att oreganon inte riktigt vill komma ur burken. Någonstans gör det lite ont i mitt bröst när jag ser det också. Kanske mest för att jag vill ge Macaulay en kram. Kanske för att jag på riktigt tycker han är söt igen. Det gläder mig. Något enormt. 

Gilla:
upp
19 röster

Trailer Park Tuesday

Tobias Norström 13:37 17 Dec 2013

Årets näst sista Trailer Park Tuesday blir en blick mot framtiden i bemärkelsen 2014 och sci-fi.

I och med att årets sista blockbusters nu går upp på bio är det även hög tid att börja pegga för nästa års skörd. Det görs framförallt med stora koncept i science-fiction-genrens eskapistiska uttryck – en fålla där kommande Tom Cruise-filmen »Edge of Tomorrow« passar mallen perfekt. Baserad på den japanska sci-fi-romanen »All You Need Is Kill« berättar den historien om soldaten Bill Cage som fastnat i en tidsloop och tvingas genomlida samma strid mot en utomjordisk ras om och om igen. Det är därmed ett slags fatalistisk helt i linje med den två år gamla »Source Code«. Men med mer bomber, mer aliens och mer Tom Cruise.

Inledningsvis känns det otroligt trist med ännu en återupplivad franchise, men nyversionen av monsterklassikern »Godzilla« verkar ändå ha något. Med en teaser som klockar in på blott två och en halv minut är det i alla fall den stora trumman som slås igång. Allt är tänkt att vara större i nya »Godzilla« och är säkert det med. Samtidigt något ganska smutsigt där. Något lockande i greppet att behandla en monsterfilm som mötet med undergången. I teasern trängs skräckslagna ansikten med ödelagda stadsmiljöer. Det är bilder som snarare för tankarna till en terroristattack än ett hisnande äventyr. Just det är ett allvar som monsterfilmen alltid vilat på men aldrig riktigt lyckats uppbåda tidigare.

Säga vad man vill om syskonen Wachowski, de saknar knappast djärvhet. Efter att ha följt upp sina Matrix-äventyr med en japanflirtande animefilmatisering på LSD gav de sig i kast med 500-års-filmen »Cloud Atlas«. Nu står »Jupiter Ascending« på tur. En nästan lika kryptisk historia om Jupter, spelad av Mila Kunis, som är människa, född till drottning av hela universum. Det är med andra ord inte riktigt de små gesternas historia, som dessutom fylls på av rätt hisnande miljöer, en armada av rymdskepp och Channing Tatum i kajal. Det känns spännande men kanske inte så genomtänkt. Som att syskonen Wachowski spunnit ännu en värld av tunt socker och att allt vilken sekund som helst kollapsar av sin egen överdrivna sötma. Lite som filmvärldens reglage ställda till elva.

Om knappt ett år har Christopher Nolans nya film »Interstellar« premiär. Det blir, utöver den lilla utflykten med »Inception« 2010, hans enda film utanför den Gotham-värld han befunnit sig i på åtta år. Exakt vad det blir är som vanligt höljt i dunkel. Den första teasern har späckats med arkivmaterial på olika genombrott i den luftburna ingenjörskonsten och Matthew McConaughey som pratar om hur mänskligheten tvingar sig själv framåt när vi möter motgångar. Det är därmed upplagt för ett nytt genombrott, ett steg in i morgondagen. Att det på förhand viskats om maskhål med mera känns därmed rimligt. Var det landar är svårt att sia om men Nolan har i alla fall lyckats med konststycket att aldrig ha gjort en dålig film. Ännu.

Gilla:
upp
13 röster

Den är tillbaka

Tobias Norström 14:30 16 Dec 2013

Det finns oerhört mycket fantastiskt i trailern för säsongspremiären av »Communitys« femte säsong. Starburns återkomst, Jeffs nya frisyr, Ass crack bandit, Troys otroliga metaskämt om Zach Braffs begränsade medverkan i nionde säsongen av »Scrubs« trots att Troy själv inte kommer vara med hela femte säsongen av »Community«, att alltihop är ett dubbelavsnitt, att överstedouche Dan Harmon är tillbaka, Rob Corddry, Britta som ledare för ett post-apokalyptiskt rövarband, att six seasons and a movie nu börjar kännas möjligt OCH pop pop. Den 3 januari kommer att bli fantastisk.

ps. Jag är också tillbaka nu. Draperad i en filt av svår ångest och tillförsikt. På fredag börjar vi sammanfatta 2013. Det blir fint. ds.

Gilla:
upp
16 röster

Angående gårdagens AHS – Dubbelmackan

Tobias Norström 14:40 12 Dec 2013

Jag satt och hamrade djupt nere i något slags manusgruva förra veckan. Därmed uteblev även recappen på »American Horror Story«. Det betyder i praktiken att detta blir en superhärlig dubbelmacka med årets två sista avsnitt. Serien är sedan tillbaka den 9 januari och tuffar sedan på med de fyra avslutande delarna av berättelsen om häxorna i New Orleans. Det kommer bli en jävla resa tror jag.

Senast vi träffade folket på häxakademin hade Queenie precis gått över till the dark side (tänk ändå vilken bra Darth Vader Marie Laveau skulle vara). Det verkar i praktiken betyda att hon gått i Dexter-roll och mördar våldtäktsmän för att skörda mörka hjärtan åt sin nya boss.  Marie Laveau har med andra ord börjat rusta på allvar.

Fiona å andra sidan ligger hemma och ruttnar bort med sin cancer, eller nuppar med den där jazztönten. Inget bra utgångsläge för ett stundande krig kan tyckas. Att hon dessutom mest verkar bry sig om att röra om i grytan på hemmaplan för att säkerställa sin egen överlevnad vittnar om en ganska dyster framtid för the coven. Man litar liksom inte riktigt på att en blind Cordelia fixar biffen som debuterande ledare.

Myrtle och Misty Day är därmed två otroligt välkomna nytillskott – även om jag inte för ett ögonblick köper idén om att Misty skulle vara ny supreme. Att Fiona dessutom skulle offra sitt liv för att lämna över kronan känns, precis som Madison säger, rätt tveksamt. Jag tror därför att enda anledning att de lyckas dupera Fiona är att de spelar Donovan. Inget är ett lika bra incitament för att överdosera på piller. Jag älskar dock det expressionistiska bildspråket i den där arkivaren på the sacred taking i Salem. Mer sånt.

Föga förvånande misslyckas dock Cordelia med sitt lilla machtübernahme och lika bra var kanske det. Misty Day hade ändå inte blivit supreme och Fiona kommer ändå möta sitt slut förr snarare än senare. Tills vidare är det nog lika bra för häxakademin att ha henne kvar, speciellt med tanke på det raseri hon lär släppa lös efter Marie Laveaus lilla present. Bra ridå för första burgaren i denna Big Mac.

Del två börjar med att Fiona försöker squasha beefen med Marie Laveau genom att föreslå en allians mot häxjägarna. Lite oväntat men man tycker ju nästan lite synd om Fiona som maktlös pratar om att begrava stridsyxan samtidigt som Marie Laveau skickat Cordelias ex att göra ofog. Nåja, Marie fick i alla fall fira av ett Clay Davis-patenterat ”shieeet”. 

Ärligt talat känns det lite sent att bolla in en ny beståndsdel i den här soppan. Häxjägarna har ju funnits där, puttrande, i form av Cordelias töntiga kille men fan vad det känns krystat att ha ytterligare en spelare med när matchen nu snart går in i sista perioden. Jag fattar att de i ett avseende är en del i kriget som Marie Laveaus spelpjäs men herregud… Förhoppningsvis görs processen kort med dem. Detsamma gäller grannpojken. Vi behöver verkligen inte förbarma oss över honom. Allt det där känns bara som dökött på den här fina historien.

Jag vet heller inte riktigt vad jag tycker om att Cordelias ”synskada” helades. Det är lite som att inget riktigt får några konsekvenser för handlingen den här säsongen. Något som ömsom känns uppfriskande ömsom blir lite uddlöst när vilka döda som helst kan komma tillbaka och varje trolleri kan reverseras.

Det gör även att hela det här avsnittet går på tomgång. Att det drivs av att upphäva det som redan hänt, alternativt berätta om häxjägare som ändå kommer misslyckas eller en pojke i koma som ska konfrontera sin superkristna mördarmorsa. Bla bla bla.

Kul då att se Kyle på benen. Inte för att han känns så himla spännande för handlingen utan mer för att det bara kan betyda bra saker för Zoe och hennes framfart mot sitt öde som supreme. Det, att Cordelias ex äntligen fick käka en kula och att alliansen nu är ett faktum gör ändå att vi nog kan se ljust på »American Horror Story: Covens« slutspurt efter nyår. 

Gilla:
upp
18 röster

Bloggar

  • Stockholm
  • Göteborg
  • Malmö


Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!