Det är kämpigt hos familjen Stark. Robbs mamma Catelyn är emo över alla motgångar, Sansa är emo om Baelish i Kings Landing och Bran jagar korpar i sina drömmar. Till och med bortbytingen/barndomsvännen Theon får sina naglar bortpillade. Tur att det här avsnittet nästan helt och hållet peggar för deras otvetydiga – om än avlägsna – comeback.

Kul att se hur Jamie Lannister har bra tryck i strålen. Seriöst, den där duschen John Rambo får i »First Blood« känns som ett porlande vårregn i jämförelse med Jamies trädbevattning. Man undrar även hur lång tid det tar innan han bryter ner Brienne på den där härliga road movien de är ute på. Det känns som att han kommer närmare för var gång vi ser dom, för varje psykande samtal han inleder – Westeros egen Robinson-Robban – även om det satte honom rätt rejält på pottkanten i slutet av avsnittet.

Inga blommor på Joffreys twinkiga kropp alltså. Det hade inte skadat. Jag tycker ändå om den här soft spotten han utvecklat för Margery. Den är en intressant spricka i hans annars ogenomträngliga rustning av kittlande sadism. Det räcker med att hon dissar sitt ex och hintar om att det blir knulla av så bara smälter han.

Därför även intressant hur Sansa äntligen tar bladet från munnen om hans rätta väsen inför Margery och hennes mormor/farmor. Det känns som grunden för hela familjen Tyrells machtübernahme läggs där, över en ostbricka med en Stark.

Lilla Anna och Långa farbrorn är tillbaka! Nåja, lilla Anna i alla fall, tillsammans med Helan och Halvan. Men lika glad blev jag för det. Även roligt att hon blev upplockad av vad som bara kan beskrivas som Michael Boltons tunnhårige medeltidsbror. Dock mindre bra att serien fick ännu ett rövarband att hålla reda på. Gästlistan till produktionens slutfest måste verkligen bli exponentiellt längre för varje avsnitt.

Även Bran blev i slutänden ett kärt återseende. Mest för att han visade sig vara en warg – bättre bemedlade tittare har säkert fattat detta genom freudiansk drömtydning sedan länge. Helt plötsligt fick i alla fall familjen Stark en egen Neo, alternativt en Cesar Milan beroende på vilka proportioner superkraften tar sig.

Jag tror i alla fall att det Starkska främsta hoppet står till Arya, möjligtvis hennes kråkbrorsa eller kanske hennes oäkting till bror i nya kläder i norr, men han känns å andra sidan lite mest som en väsande bifigur med bra hår. En sak är säker för Stark-barnen: det går bra nu, eller snart i alla fall.  

Tina Fey: You know what Taylor Swift? You stay away from Michael J Fox's son!
Amy Poehler: Or go for it…
Tina Fey: No! She needs some 'me' time to learn about herself!

Ett litet harmlöst skämt om en superstjärnas omtalade kärleksliv.

Ungefär samtidigt debatteras slut-shaming och hur en tjej utsatt för en vidrig gruppvåldtäkt skuldbeläggs i Steubenville, Ohio. Två vitt skilda världar givetvis. Det ena sker i ljuset av en dokumenterad, och sönderrapporterad tragedi, det andra som underhållning på bästa sändningstid. Det ena handlar om ett övergrepp, det andra om hur en person haft många partners.

Gemensamt för de båda fallen är dock att de äger rum helt i linje för ett moraliserande om unga tjejers leverne. Att de utgår ifrån föreställningar om sexualitet och brist på kontroll som i grunden enbart tjänar till att skuldbelägga. Det är vanskligt och i förlängningen otroligt lätt att man underbygger skeva bilder om ansvar bara genom att trivialisera inställningen till människors levnadsätt. 

När Taylor Swift skriver låtar om när hon fått sitt hjärta krossat, om bråk med pojkvänner och om att hon är förälskad beskrivs hon som ”serial dater”, som en kärleksmissbrukare. Taylor Swifts musik reduceras till något slags kartläggning av hennes privatliv. Som en samling av referenser där man i varje textrad kan urskilja och utläsa ytterligare ett förhållande, ytterligare en kille.

Hon sitter i en talkshowsoffa tillsammans med Ellen DeGeneres och konfronteras med hur många killar hon varit på röda mattan med de senaste åren. Segmentet får det lustfyllda namnet ”Does the name ring a bell?”. Som om det spelar någon roll. ”We actually never dated”, värjer sig Swift när Ellen drar upp Zac Efron, ”Yes you did”, replikerar Ellen till publikens skratt.

Det är slut-shaming förvandlad till harmlös underhållning för allmän beskådan.

Det är lätt att ta avstånd från uttalanden som försvarar våldtäktsmän och beskriver high school-tjejer som horor, lätt att inse det motbjudande. När det istället handlar om uppburna komiker som skojar om att det kanske är dags för lite ”me time” är det lättare att bara fnissa. Inget nytt under solen – dessvärre – men genom behandlingen av Taylor Swift tydliggörs hur utbredd acceptansen för att moralisera och raljera kring unga kvinnors levnadsval faktiskt är.

”It was a joke, and it was a lighthearted joke”, förklarade Tina Fey om händelsen för några veckor sedan. Det var även ett skämt som gjordes på någon annans bekostnad och vars enda punchline var att anklaga en människas förflutna kärleksliv och brist på självinsikt. En gång i tiden skrev Fey en film som heter »Mean Girls« i vilken hennes egen karaktär pratar om hur name calling och skuldbeläggning i förlängningen bara legitimiserar ännu mer av samma sak. Hon borde kanske se om den.