Världens bästa låt, vecka 2

Tobias Norström 15:30 9 Jan 2014

Ann-Sofie Lundin sitter upp i en säng. Hon har precis fött en son och sjunger om hur bräckligt allting är. Om alltings osäkerhet. Jag känner precis så jag med. När Min Stora Sorg i höstas släppte första singeln från sitt kommande album skrev jag att jag önskade en höst med lika delar ångest och dans. Jag fick mer än jag bad om. På nya singeln »Innan du går« fortsätter vemodet breda ut sig i Min Stora Sorgs musik. Videon dokumenterar hur Ann-Sofie efter förlossningen av Ali drabbades av lungemboli. Det är bilder av en väg tillbaka. Bilder som är lika intima som låtens textrader och berättar om uppgivenhet och hopp på samma gång.

Jag drömmer om någon annanstans, sjunger Min Stora Sorg. Det gör jag med. Det gör ont. Men det känns lite bättre till tonerna av »Innan du går«.

Gilla:
upp
8 röster

Angående gårdagens AHS – The Magical Delights of Stevie Nicks

Tobias Norström 11:00 9 Jan 2014

Åter dags att stifta bekantskap med häxorna i New Orleans med årets första recap av »American Horror Story«. Vi går in på sista kapitlet nu och idag är det så dags för Stevie Nicks att hälsa på hos häxakademin och hänga lite med sitt största fan, Misty Day.

Ett krig är onekligen på väg. Att Fiona och Marie Laveau myser och dricker te kan inte vara ett tydligare tecken på stundens allvar. Det känns kul men lite konstigt. Hur stort hot kan ett band häxjägare vara mot en voodoopräst, en supreme och hennes underhuggare liksom.

Jag måste säga att Cordelias karaktär vuxit under säsongen. Hon kändes otroligt mjäkig i början men nu kan man inte riktigt låta bli att sympatisera med henne när Fiona anklagare henne för att ha varit blind av kärlek.

Gulligt att Misty Day fick fangasm när Stevie kom. Även om alltihop är ett powerplay från Fiona som handlar om att ytterligare befästa sin egen plats som supreme så fanns det något fint när Misty dansade i vardagsrummet. Trollbunden av Stevies rosslande stämma vid flygeln.

En häxoff mellan Madison och Misty känns spännande men lite överilat med tanke på att de äldste vid häxakademin planerar konflikt med häxjägarna – även om det mest handlar om lite remotegrejer med möss. Det känns upplagt för något slags misslyckande där om Fiona ska sitta vid rodret själv. Kanske är det så Fiona möter sin undergång? Så får Zoe, som ny supreme, ordna upp allt, understödd av Cordelia.

Fiona lyckades i alla fall pressa fram Marie Laveaus origin story och ge oss förklaringen till varför hon springer runt på nätterna och rövar bort barn. Det kändes lite trist. Som att Marie tappade lite udd av att grunden till hennes fierceness var moderlig ångest. Det måste vara den kvinnliga hjältens, och antihjältens för den delen, mest utslitna och trista motiv.

Jag kan inte bestämma mig om Madison verkligen väckte den där begravningsgubben eller om allt bara var ett trick för att sätta p för Misty Day. Om även hon kan väcka de döda är ju det en game changer i kampen om titeln som supreme av ganska betydande börd. Det spelar dock ingen roll vad som händer. Madison får väcka hur många hon vill och Nan kan kontrollera halva New Orleans handlingar, Zoe kommer bli ny supreme och så är det med det.

Att Myrtle sitter i källaren och spelar theremin befäster bara mer hennes roll som något slags raspig häxvariant av Tom Waits. Jag tror det är en bra stöttande mentorsfigur för Cordelia, nu i denna svåra tid.

Det dröjde ända fram till slutet innan jag insåg att Papa Legba spelas av Lance Reddick, aka Lieutenant Cedric Daniels, aka Phillip Broyles. Mötet mellan honom och Fiona kan dessutom nog få rätt ödesdigra konsekvenser. För en desperat supreme känns som ett recept för kaos och ond bråd död. Först på tur står Nan. Typiskt. Speciellt som häxakademin inte behöver mer inre konflikter. Allra helst om kriget ska rasa de tre avsnitt som kvarstår av säsongen. 

Gilla:
upp
8 röster

Den logiska följden av att Bäckström flyttar till Portland

Tobias Norström 13:27 8 Jan 2014

Inatt blev det klart att Fox plockar upp den tidigare stekta »Backstrom« för en liten säsong på tretton avsnitt. Grundförutsättningen är densamma som i den svenska förlagan med den avgörande skillnaden att »Backstrom« utspelar sig i Portland snarare än i Stockholms västerort. Följden av det blir logisk:

I huvudrollen ses en skäggig hipster som till vardags intervjuar Arcade Fire.

Istället för en person som tidigare gjorde ”Fettan” på Kanal 5 och numer lever som mänskligt formad tumme.

Gilla:
upp
6 röster

Liten guide till SNLs senaste tillskott

Tobias Norström 10:51 8 Jan 2014

Igår stod det klart att Sasheer Zamata är klar för casten av »Saturday Night Live«. Hon blir därmed den första afroamerikanska kvinnan i SNLs startelva sedan Maya Rudolph slutade 2007, och framförallt efter att SNLs andlige ledare, Lorne Michaels, fått utstå en mindre skitstorm av kritik för att programmet endast anställde vita personer vid säsongsstarten i höstas. Ett problem man i programmet, på karaktäristiskt vis, även raljerade runt när Kerry Washington var host i november.

Men så vem är Sasheer Zamata? Vill man bilda sig en snabb uppfattning och kanske erinra sig lite vad man känner igen henne från rekommenderas det här lilla kollaget med utdrag från bland annat fantastiska »Inside Amy Schumer«.

Zamata har även massor av eget skrivet material. Hon är med i och har gjort sketcher för Upright Citizens Brigade, matlagningsprogramsspoofs och en jävla massa stand-up.

Hennes största guldstjärna på CV:et är dock webbserien »Pursuit of Sexiness« där hon och Nicole Byer spelar två tjejer i jakt på kärleken. Det är lite som en skruvad sketchversion av »Girls« spetsad med lite mer långfinger mot samtiden. Serien rankades dessutom som en av fjolårets tio bästa webbserier av Variety.

Sasheer Zamata begår SNL-debut den 18 januari.

Gilla:
upp
7 röster

Trailer Park Tuesday

Tobias Norström 14:13 7 Jan 2014

Dags för årets första Trailer Park Tuesday med ett kärt återseende, en snedknullande kingslayer och ett apvirus. 

"A long time ago, we used to be friends, but I haven't thought of you lately at all", sjöng The Dandy Warhols i ledmotivet till »Veronica Mars«. För många har det inte alls varit fallet. För många har tänkt rätt mycket på »Veronica Mars« sedan serien lades ner för knappt sju år sedan. Den har liksom etsat sig fast och levt vidare i många marshmallowkroppars tv-älskande hjärtan. Ifjol blev det därmed klart att det med en långfilm finansierad av plånböcker med kopplingar till samma bultande hjärtan. Och dessa hjärtan lär slå ännu starkare av den första riktiga trailern för »Veronica Mars«-filmen. Vi får se Veronica som savvy advokat i New York, Logan i klaver med rättvisan och tecken på att gammal kärlek aldrig riktigt rostar. Det är ännu oklart om det blir någon svensk premiär men SF arbetar enligt uppgift på en deal med distributören.

Man gillar ju hämnd. Och man gillar ännu mer när hämnden utkrävs mot douchiga snubbar. På pappret borde därmed »The Other Woman« lova gott. Cameron Diaz får reda på att hennes kille egentligen är gift med Leslie Mann och tillsammans får de i sin tur reda på att han även är otrogen med Kate Upton. Nämnde jag att Diaz även är bästa kompis med Nicki Minaj? Det spelar egentligen inte så stor roll då handlingen i praktiken mest tycks kretsa runt Nicolas Kingslayer Coster-Waldau. Och någonstans är det nog en bedrift i dåligt omdöme att lyckas klippa en trailer till en film där fyra av fem huvudkaraktärer är kvinnor och ändå misslyckas i Bechdel-testet. Eller så är det bara en tramsig film. Jag tror på det senare. Och det förra.

Grej jag aldrig trodde jag skulle säga: Jag är otroligt peppad på uppföljaren till »Rise of the Planet of the Apes« (som, icke att förglömma, även hade den briljanta svenska titeln »Apornas planet: (r)Evolution«). Varför? För att hela skiten givits en inramning av post-apokalyptiskt virusutbrott. I samband med den första trailern lanserades även en viral kampanj med en liten informationsfilm om sjukdomen The Simian Flu. Var den tar vägen ska bli intressant att följa. Personligen hoppas jag på att det blir »Outbreak« av alltihop men att apan den här gången vinner i slutändan.

Gilla:
upp
7 röster

De fem rimliga reaktionsstegen när TV3s Playtjänst strular

Tobias Norström 09:30 7 Jan 2014
Se alla artiklar om: 

Igår var det dags för det sextonde avsnittet av TV3s »Paradise Hotel«, en serie som obemärkt men med fast hand lyckats knyta till sig en oerhört engagerad fanbase. När avsnittet efter sändning skulle läggas upp på TV3s playtjänst blev det därför ett så kallat "jävla liv" när vissa tekniska problem gjorde sig till känna. Istället för »Paradise Hotel« fick tittarna nämligen se reklam. I loop. Om och om igen. Ad infinitum. Reaktionen lät inte vänta på sig och följde en tydligt emotionellt logisk orsakskedja. Här kommer den sammanfattad i fem tydliga särdrag hämtade från TV3s Facebook-vägg.

1. Sorg

2. Känslan av svek

3. Lägg skulden på staten

4. Existentiell ångest

5. Opportunism

Gilla:
upp
51 röster

Gravitys hisnande skälvningar och klumpiga metaforer

Tobias Norström 16:51 6 Jan 2014

Jag älskade »Gravity«. Eller, jag älskade att se människor flyta runt ensamma i rymden och övertydligt understryka hur skört allt är. Där fanns ett betraktande som kändes mänskligt på ett mer intimt vis än Hollywood lyckats uppbåda på många år. Sen hade »Gravity« två hundra andra ansträngda metaforer som staplades på varandra i ett manus anpassat för att få människor som till vardags stimuleras av mobilfilmer på ekorrar i »Mitt i naturen« att häpna. I den här lilla videon om inspelningen av filmen understryks allt det. Att jorden visas för att påminna om människans öde som sammanlänkad varelse etc. Däremot är det fortfarande lite hisnande att se hur en människa som skakas, fastspänd i en stålbur med en robotkamera viftandes framför sig i slutändan blir en film som får en att kippa efter andan. Som gör att det kittlar lika mycket i maggropen som det rycker till i lillhjärnan och hjärtats kranskärl. Cudos Sandra Bullock.

Spoilerkänsliga tittare varnas. 

Gilla:
upp
6 röster

Beyoncé – generation Ys egen Bono

Tobias Norström 12:05 6 Jan 2014

Okej, jag ska erkänna en sak: jag har inte hört en enda låt från Beyoncés självbetitlade blitzkriegsläppta album. Det försvann liksom i den filt av kompakt ångest som har varit vintern 2013. Nu gapar ett stort hål i min populärkulturella konsumtion. Ett hål som jag i praktiken inte riktigt bryr mig om det fylls eller ej. Det känns liksom ointressant. Beyoncé kan som bekant inte göra någonting fel. Albumet har mottagit ensidiga hyllningar från i princip alla och befäster Beys plats som drottning över precis allt. Kanske är det därför det känns ointressant. För att inget riktigt skaver. För att Beyoncé helt saknar sprickor där mänskligheten kan lysa igenom. Egentligen spelar det ingen roll. Beyoncé har gjort mer bra för musikklimatet än majoriteten av alla andra. Jag är bara trött på ett slags ouppnåeligt ideal som musikens yttersta höjdpunkt. Isabelle Ståhl ringar in ganska precis hur jag känner här.

På julafton lades ett klipp upp som visade hur en cancersjuk flicka vid namn Taylon fick sin högsta dröm uppfylld på en Beyoncékonsert. Det var vackert, storslaget och rörande. Givetvis. Att klippet lades upp på Beyoncés officiella Youtube-kanal vittnar även om Queen Bs självpåtagna medvetenhet om sin egen perfektion. Att Taylon fick se sin dröm förverkligad är större än alla album och musikvideor någonsin. Att den blev verklighet tack vare Beyoncé är samtidigt en del i konstruktionen av Beyoncé en levande manifestation av just musikens storhet. Den befäster i lika stor utsträckning musikens kraft att röra upp känslor och besanna drömmar som den förvandlar Beyoncé till generation Ys egen Bono. Kalla mig cynisk. Det känns som att jag är det just nu. 

Gilla:
upp
5 röster

Tre från 2k13: Skämskuddar

Tobias Norström 13:00 3 Jan 2014

Det fanns mycket att skämmas över 2013. Kanske till och med mer än 2012. Var det inte bröderna Danny Såsedo och Eric Saade som strulade till det i schlagersammanhang så var det tv-läkare som pratade solning med rostad hy, avdankade artister som gjorde reklam för choklad eller otaliga politiker som sket i det blå skåpet. Internationellt tog nog den fantastiska Dolly Parton priset när hon besökte The Queen Latifah Show och valde att ”rappa”, men vilka var värst här på hemmaplan? Här kommer årets tre största svenska skämskuddar.

Björn Borg måste åka hem
Mången är de historier som yppats och skrivits om Björn Borgs utsvävningar som festprisse. När tennisvärlden firade ATP-systemets 40 årsjubileum tidigare i år valde Björn att skriva ett nytt kapitel i denna kittlande följetång. Jubileet firades med ett påkostat event på Waldorf Astoria i New York. Forna tennislegendarer och storstjärnor hade bjudits och de verkliga mästarna hyllades på scen under parollen ”No. 1 Celebration”. Bland dem fanns givetvis Borg som inledde sin medverkan förtegen men efter 26 minuter tvingades öppna munnen av sin forne rival John McEnroe. Exakt vad som hände sen är lite oklart, eller i alla fall sluddrigt. Klart är i alla fall att den svenske kalsongdesignern var tvungen att åka hem. Borg ska enligt uppgift ha fått smeknamnet ”Burken” för att han efter en förlust i unga år suttit ”tyst som en burk”. Som medmänniska hade man önskat att han levde upp till det namnet den där augustikvällen på Waldorf Astoria. Som skämskuddeskonsument är man bara otroligt glad att han inte gjorde det.

En allkonstnär rattar en svan
TV4-programmet »Efter tio« har visat sig vara skämskuddarnas eget Eldorado. Ifjol tog sig programmet in på listan genom en skakande intervju med författaren Stig Larsson. I år ville Malou med redaktion inte vara sämre och bjöd in allkonstnären Charlotte Engelkes. Intervjun var väl vad den var. En sedvanlig djupdykning i linje med förmiddags-tvs standardiserade lättsamma allvar. Segmentet toppades dock av en häpnadsväckande uppvisning i ekvilibrism när Engelkes berättade om och framförde en del ur sin nya föreställning på Kungliga Operan. Allt började med att allkonstnären fäste lim och fjädrar på sina ben, brast ut i sång och slutligen tog in en radiostyrd svan i studion. Resten är kanske inte tv-historia men likväl ett ögonblick som får de mest hårdhudade av rödvinslapande kulturkonsumenter att blossa om kinderna. Eller så var det bara en uppvisning i hur termen ”allkonstnär” i praktiken kanske mest antyder att man inte är så mycket konstnär över huvudtaget.

Bingo Rimér lanserar en tröjkollektion
Det var mycket rånarluvor 2013. Det ryska konstkollektivet Pussy Riot fortsatte bland annat sin framfart efter den fantastiska performancen i Kristus Frälsarens katedral i Moskva ifjol och på vita duken bländades biobesökarna av rosa luvor i »Spring Breakers«. Spekulativa svenska entreprenörssjälar kände en ny vind vina. ”Det här med rånarluvor känns ju fräscht”, tänkte Bingo Rimér och lanserade en tröjkollektion som ämnade flirta med värdetransportrånens förtappade estetik. Resultatet blev mest en uppsättning bilder på Bingo själv med maskerat ansikte och iklädd tröjor med texter som ”Homiés keep it real” eller ”Söder Facking Malm” där ”Facking” stavats med en rebellisk anarkistlogga istället för ett vanligt ”a”. Hela initiativet samlades dessutom under Bingos pågående designprojekt, XXX by Bingo och toppades med en punkig collagetröja med trycket ”Fuck everything”. Som ett sammanträffande är det dessutom i år ungefär 40 år sedan punken föddes. Och få saker illustrerar nog tydligare det punkiga uttryckets medelålderskris än det kommersiellt utsträckta långfinger, riktat mot just ingen alls, som Bingo fällde upp 2013. Cudos Bingo. Låt oss hoppas på nya stordåd 2014.

Gilla:
upp
22 röster

Tre från 2k13: Filmer

Tobias Norström 14:35 2 Jan 2014

Filmåret 2013 kommer att gå till historien som ett av de mest spretiga någonsin. Superhjältarna dominerade som vanligt biljettförsäljningen även om det blev något av ett mellanår för genren. Däremellan skedde mest konstiga saker. Storsatsningar som »R.I.P.D.« och »Lone Ranger« floppade medan mindre projekt som »The Butler« och »Gravity« blev otippade kassasuccéer. Mest intressant var kanske tillströmningen av nya röster, av filmvärldens nyvunna kärlek till berättelser i periferin. Det var kanske därmed heller ingen tillfällighet att en tre timmar lång kärlekshistoria om två kvinnor vann guldpalmen. Låt oss hoppas att det är en utveckling som fortsätter. Nåja, här kommer 2013 års tre bästa filmer. 

Wadjda
Cykeln har alltid haft en speciell plats i filmhistorien. Som en metafor för rörelse, oskuldsfulla naivistiska drömmar eller som ett uttryck för arbetarklassens självdrivna transportering har den ständigt berättat historien om människans strävan framåt. Från Vittorio De Sicas superklassiker »Cykeltjuven« till den ungdomligt rebelliska »BMX Bandits«. Symbolvärdet i att handlingen i »Wadjda« kretsar runt en cykel är därmed enormt. Det var nämligen den första långfilmen att produceras i Saudi-Arabien. Banbrytande, inte minst då filmen även regisserades av en kvinna (Haifaa al-Mansour) som bland annat inte fick umgås med männen i inspelningscrewet på allmän plats. Historien kretsar runt titelpersonen Wadjda, en flicka som drömmer om att spara ihop till en grön cykel för att tävla mot sin vän Abdullah. Hon går från att hustla till att delta i en tävling i att recitera koranen. Det är en historia om drömmar, om rörelse framåt i lika bildlig som konkret mening. En historia transcenderar en regim, som blottar värdet av filmmediet i lika existentiell som mänsklig bemärkelse. Där hittar »Wadjda« något universellt. Något rom resonerar genom filmhistorien och samtiden med ett beundransvärt visionärt mod.

Frances Ha
Oxfords ordbok utsåg i början av december begreppet ”selfie” till årets ord 2013. Det är säkert illustrativt för väldigt mycket. För en tidsålder av narcissistisk självupptagenhet, för en offentlighetens utforskande av jaget och så vidare. Jag tror att det i praktiken är ett ännu större uttryck för en generation i jakt på sin egen röst. I full färd med att försöka definiera sig själv. »Frances Ha« är en perfekt illustration av det arbetet. Filmen följer Frances Halladay, en halvt misslyckad dansare vars rumskompis tillika bästa vän flyttar ut i ett skede där Frances precis tvingar fråga sig själv vad hon ska göra med sitt liv när saker inte blivit som det var tänkt. Frances karaktär genomsyrar varje filmruta, är fokus för varje scen och blir därmed en tydlig röst i ett otydligt och planlöst sökande efter mening. Filmens svartvita foto understryker dels New Yorks nostalgiska värde men lyfter än tydligare fram en värld som tar form i gråskala. Som befriats från tydliga ideologier och säkra sanningar och istället utelämnats till ett uppluckrat flackande. Där finns ingen trygghet kvar. Frances sökande blir en komiskt ångestfylld resa genom en urban medelklass som inte längre har något kulturellt eller ekonomiskt kapital utan istället drivs av drömmar på tomgång. Få filmer har skildrat generation y med samma klarsynta blick som »Frances Ha«. Kanske för att den lyckas med konststycket att berätta en historia om hopplöshet för en generation som fråntagits all kontroll. Det finns något betryggande i det. I insikten att det fortfarande finns tid att hitta sin egen röst.

Spring Breakers
Steget är mycket kortare än vad man tror från lärkans första sång till Skrillex »Scary Monsters and Nice Sprites«. Det går nämligen en rät linje från Astrid Lindgrens »Vi på Saltkråkan« till Harmony Korines »Spring Breakers«. Från sommarens förlorade idylliserade frihet till det furiösa behovet att bryta sig fri, att fly in i undantagstillståndet. Att Korine valde att rollsätta Disney Channel-stjärnorna Vanessa Hudgens och Selena Gomez i huvudrollerna till sin sommarsång är därmed ingen tillfällighet. De exemplifierar tydligt filmens brott mot bilden av ungdomens skenheliga naivism och rörelsen mot en korrumperad attraktiv frigörelse. »Spring Breakers« har blivit beskylld för att vara fragmenterad, för att filmens historia består av en samling skeenden som inte hänger ihop. Det är i sig lika mycket ett berättande taget till en instagramnivå, till ett uttryck som måste summeras i lösryckta ögonblicksbilder reducerade till femton hoppande sekunder och filterblekta minnen från ett sönderslaget nu. Där lyckades Harmony Korine genom »Spring Breakers« fånga en ny poesi. Den bortknarkade festivalsmutsens romantik. Alltsammans summerades dessutom perfekt i filmens suggestivt hänförande sångögonblick där James Franco, tillsammans med filmens huvudpersoner, framförde Britney Spears »Everytime« på ett piano. Där iscensattes all den skönhet som finns i det sköra gränsland som existerar mellan ungdomen och döden. Som försiktigt sjuder bakom ljudmattor av ölindränkt dubstep.

Gilla:
upp
10 röster

Tobias Norström

Prenumerera: RSS-flöde

Tobias Norström är 80-talist, skriver om populärkultur och uppfattas alltjämt som naivt pretentiös.

På den här bloggen avhandlar han kulturens mörkaste farvatten och allsköns drömmar om verkligheten.

Ibland med romantik, ibland med avsmak, ibland med skratt, ofta med ett ohälsosamt allvar.

Kontakt: tobias.norstroem@gmail.com

Arkiv

Visa hela arkivet eller…



Bloggar

  • Stockholm
  • Göteborg
  • Malmö


Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!