Så kom den då, »Get Lucky«, den omsusade första singeln från Daft Punks kommande »Random Access Memories«. Och inte utan en känsla av antiklimax. Inte för att »Get Lucky« inte blev bra, det är ett otroligt mysigt och slickt stycke upphottad föräldradisco. Det handlar nog snarare om att man byggt en konstig form av förväntan. Att man via två hundra "läckta" fanversioner av låten har slutat lyssna efter hur den faktiskt känns och låter, istället blir hörselorganen bara som två ekolod, två instrument som scannar efter förändringar. Efter saker som skiljer sig från de teasers som strömmat ut de senaste veckorna och nu när man hör den officiella versionen mest reagerar med en axelryckning och en känsla av "jaha, var det inte mer?". Det är givetvis plenty egentligen, och då har vi ännu inte fått höra den två minuter längre albumversionen. Men nu lyssnar jag nog inte på Daft Punk mer förrän jag hör hela albumet. Förrän jag vet med största säkerhet att det jag hör är något värt att förhålla sig till bortom möjliga lapptäcken av ljudklipp. Det här med CD kanske inte var så dumt ändå.
Jag är sjukt trött på rubriken ”Vad hände sen?”. Ni vet sådana där redogörelser för vad olika kändisar haft för sig efter att de klev ur det verkliga rampljuset. Det känns liksom alltid som att de bara cyniskt gottar sig i hur det dåligt det gått. Hur den där femman i idol för två hundra år sedan till slut inte blev mer än musiklärare på någon mellansvensk mellanstadieskola. Jag föredrar istället rubriken ”Vad hände först?”, alltså olika historier om hur saker och ting började. Det är säkert därför jag spenderar timmar med att titta på auditiontapes på youtube. Här kommer ett urval av några jag gillar.
Ellen Pages screentest för »Juno« – mest för att hon är sån perfekt tomboy här.
Conan O’Brien provspelar som värd för »Late Night« och framstår som en vettskrämd liten pojke som mest är glad över att få vara med.
Jimmy Fallons audition för SNL. Hade säkert räckt med hans sinnesjukt bra Adam Sandler-imitation.
Emma Stones audition tape till »Easy A« – det yttersta beviset för att webcamskådespeleri är det nya svart.
Ingen tolvåring har haft lika fierce blick som Natalie Portman när hon provläste för »Léon«. Någonsin.
Lindsay Lohans brittiska accent. Göll! * dör *
Christopher Mintz-Plasse, för att ingen på jorden hade kunnat claima namnet McLovin med samma övertygelse. (Sorry för dålig kvalle och Seth Rogens vedervärdiga weedfniss i bakgrunden.)
Ett litet avbräck av dödsreferenser i veckans Mad Men. Men några referenser till Vietnamkriget och Kennedy hann de allt med. Som vanligt fet spoilervarning utfärdad.
Carson levererade nya uppgifter om Kennedymordet till sideburn-Pete.
Megan pratade ut om sitt missfall.
Dr. Rosen var behärskat upprörd över utvecklingen i Vietnamkriget.
Sylvia beställde en tallrik djävulsstek till Don.
Trudy uppmanade sideburn-Pete att vara mer diskret med sin blixtlåsanvändning.
Vad är kort, fullmatat och kommer en gång i veckan? Nej, det är inte Tito Beltran utan Trailer Park Tuesday. Denna vecka med två dystopier och en Labero.
Vi tar det viktigaste först. Under MTV Movie Awards i söndags hade äntligen trailern för »The Hunger Games: Catching Fire« premiär. Det var ett riktigt härligt hopkok av Katniss triumfer, Gales snygghet och hederlig revolutionsromantik. President Snow ställer upp spelpjäserna genom att diskutera strategi med Plutarch Heavensbee, genom att prata om vad de bör göra med den symbol Katniss Everdeen håller på att bli. Detta ställs mot Gales snack om hur hon inspirerat människor och gett dem en möjlighet att säga ifrån. Tung ofrivillig börda att bära, jag hoppas mycket fokus läggs på den. Jag ska inte spoila men det är även oerhört befriande att trailern inte visar de senare delarna av historien. Att det liksom bara hintas om vad som komma skall. Och att de dessutom sparar på Finnick Odair.
Do you like movies about magicians ? No
En gång i tiden skulle Neill Blomkamp regissera filmatiseringen av tv-spelet »Halo«. Det projektet gick i stöpet och istället gjorde Blomkamp »District 9«, en av de mest framgångsrika independentfilmerna någonsin. Nu ska den succén upprepas med dystopiska »Elysium«, en film där världens rika övergivit jorden som nu istället enbart befolkas av proletariatet. Det ser ganska smaskigt ut även om jag fortfarande har svårt att komma över Matt Damons rakade hjässa. Dock är ”hey, bring down the bone saw” den mest The Rock-kompatibla replik The Rock aldrig har sagt någonsin. Och det gillar man ju. Jag hoppas på vemodig action och lite haltande kritik av klassamhället, sånt brukar man komma rätt långt på i min bok.
Mycket Daft Punk nu men för gods skull, låt dudefesten fortsätta. I del fyra av Daft Punks minidokuserie möter vi Pharrell Williams som loljalt pratar om hur han blev drogad av "robotarna" och om hur de när som helst kan åka hem i sitt rymdskepp. Anyway, i slutet av klippet syns robotarna i sina nya paljettkavajer (vilka de även bar i SNL-teasern som visades i helgen), designade av Yves Saint Laurens creative director, Hedi Slimane. Det är resultatet av flera års samarbete där Slimane även gjorde Daft Punks läderjackor till »Human After All« och de gjort musik till YSLs modevisningar.
Helvete vilken uppförsbacke det är för Robb Stark nu. Inte nog med att han har en jobbig förlust bakom sig, han kan inte ens få till en ordentlig begravning. För jag antar den Larry Davidskt roliga öppningsscenen på veckans avsnitt är Westeros motsvarighet till när man på »The Big Lebowski«-manér får all aska i ansiktet. Symboliken var i alla fall tydlig; Robbs mannar har dåligt tryck i bössan.
Även härligt att se att Schulman-debattören/kungamördaren inte tappat modet och fortfarande pratar hål i huvudet på Brienne och att han innerst inne åtminstone inte vill henne illa – för visst skar det lite i hans hjärta, som i mitt, när de förde bort Brienne?
Jag antar att vi skulle bli ledsna av att se Arya bli av med Helan & Halvan. Jag tyckte mest det var skönt. Det underlättar liksom den logistiska skärseld av ansiktssortering alla karaktärer i den här serien innebär. Dessutom är det svårt att argumentera för att Michael Boltons tunnhårige medeltidsbror skulle vara en sämre reseledare än en kille döpt efter sin kärlek till varma bakverk.
Breaking: Tyrion Lannister blir King’s Landings Anders Borg! Skattelättnader på alkohol och indragna arbetsgivaravgifter för bordeller är att vänta. Han kommer säkert att förvalta den titeln väl – och då tänker jag inte på att hjälpa unga praktikanter bli av med oskulden. Som den Borg han är har han exempelvis den där statsskulden att våndas över.
Dom pratar om frusna kråkor norr om the wall. Man undrar ju lite hur säkert kommunikationsmedel de där fåglarna egentligen är. Med tanke på hur snabbt de skickar meddelanden fram och tillbaka så framstår det som medeltidens msn. Jag tror snarare de är Westeros egna faxmaskiner, opålitliga och daterade. Anyway, när man ser hur fruset det är där för Jon Snow håller jag med Robert Colin: behåll vinterdäcken på.
Theon har rätt bra vind i seglen just nu. Först räddad från tortyrkammaren och sedan undan en sniper med pilbåges beskydd. Jag antar att allt det var Robb Starks verk. Sägningen om att vintern är på väg hintande åtminstone om det. Om så är fallet får man ge Robb att han i alla fall är bättre räddningsplanerare än begravningsentreprenör.
Jag måste säga att den här Barristan (Daenerys följeslagare alltså, inte kaffekokaren) är en rätt stor besvikelse hittills. Han kommer säkert göra underverk för Khaleesi men just nu levererar han mest en bister uppsyn och dåligt underbyggda tips. För jag är rätt övertygad om att Khaleesi vet vad hon gör när hon erbjuder en drake för en slavarmé. Att hon inte låter sina gulliga små grillmästare hamna i fel händer hur som helst.
Det var ju MTV Movie Awards inatt och därmed avslöjades lite nytt kittlande material från kommande attraktioner. Vi ska titta lite mer på det imorgon men en trailer som skulle ha visats under galan inatt verkar ha uteblivit: en ny »Man of Steel«-trailer. Istället har Warner/DC kablat ut detta lilla pyssel av viral marknadsföring. Den känns i ärlighetens namn rätt pajig. Lite sökt liksom. Jag har tre frågor:
1. Vad kommer detta göra för iTunesförsäljningen av Michael Jacksons »You Are Not Alone«?
2. I en tid då alla har internet, är det inte rätt värdelöst att dölja ansiktet på en skurk som var med redan i senaste trailern?
3. Det här med call outs och hot om repressalier, känns inte det mest jävligt WWE?
I veckan kom »Gentleman«, Psys uppföljare på sensationen »Gangnam Style«. Intrycket var allt annat än starkt när Psy i refrängen tog i för allt vad tygen höll med ett "I-I-I I'm a, mother-father-gentleman". Vi tar därmed tillfället i akt att på lördagsmanér luta oss tillbaka och på bred front kolla vilka som egentligen är världshistoriens fem sämsta uppföljare.
5. Lou Reed: Metal Machine Music
Lou Reed har mycket på sitt samvete. Låt oss dock hoppas att få saker gnager honom lika mycket som haveriet »Metal Machine Music«. Efter att ha gett ut två klassiska album i form av »Transformer« och »Berlin«, och därefter den något sämre »Sally Can’t Dance« (1974), gick Reed helt bananas och släppte 64 minuter kassettbandsoljud. Med lite god vilja kan albumet kanske ses som ett fuck you till etablissemanget. Samtidigt: de som idag klagar på att The Knifes »Shaking the Habitual« är ett obegripligt album ska nog vara ganska glada över att de inte behövde blogga om musik 1975.
4. Hilary Swank: The Core
Få b-filmer i modern tid andas lika mycket b som »The Core« från 2003. Filmen berättar historien om ett team av experter som får i uppdrag att borra sig genom jorden för att få vår planets kärna att börja rotera igen. En katastroffilm i ordets samtliga bemärkelser. I rollen som Major Rebecca Childs syntes en minst sagt undermålig Hilary Swank. Två år innan hade hon vunnit en Oscar för sin prestation i »Boys Don’t Cry«. En degradering av sällan skådat slag. Samtidigt måste man någonstans uppskatta bedriften i att inom loppet av två år gå från att leverera tacktal på Oscarsgalan till en nivå av skådespeleri som får Ice Cube att framstå som Meryl Streep. Året därpå hyllades Swank igen för sin roll i »Million Dollar Baby«. Det är ett pendlande i kvalitet som får Jonah Hills viktförändringar att kännas reguljära i jämförelse.
3. Britney Spears: Outrageous
Okej, »In the Zone« är kanske inte Britney Spears bästa album. Men de två första singlarna från skivan tillhör än idag bland det bästa Britney släppt. Först kom »Toxic«, producerad av Miike Snow-duon Bloodshy & Avant, vilken följdes upp av »Everytime« – än idag ett av Britneys verkliga mästerverk. »In the Zone«s tredje singel är en helt annan historia. Den skrevs och producerades av R Kelly och är ett puttrigt pekoral av dåligt förvaltade Aaliyah-sound. I videon ses Britney slicka på Snoop Dogg, att Snoop själv aldrig lade någon vers på »Outrageous« säger en hel del om hur desperat behov låten var i av lite malplacerad urbankredd.
2. Speed 2: Cruise Control
När »Speed« blev en succé 1994 ritade den i flera avseenden om kartan för den dåvarande actiongenren. Borta var den flintahårde actionhjälten och istället syntes en mer mjuksinnad Keanu Reeves som arbetade tillsammans med en excentrisk Sandra Bullock för att rädda dagen. När regissören Jan de Bont tre år senare ville upprepa succén gick det inte riktigt lika bra. Istället för föregångarens gastkramande dramaturgi påminde »Speed 2: Cruise Control« istället om videon till SNL-pastischen »I’m On A Boat«. Kort sagt 120 minuter av bilder på en båt som kolliderar med saker som exploderar – allt frontat av Jason Patrics menlösa anlete. Att filmen i slutändan fick two thumbs up av kritikerduon Siskel & Ebert ses idag mer som ett skämt än ett bevis på att filmen hade några som helst kvaliteter.
1. John Travolta: Allt efter Pulp Fiction
1993 gjorde John Travolota »Titta vem som snackar nu«, en fruktansvärd uppföljare på bebisfilmen »Titta han snackar!« men även cocktailbäret på ett för Travolta minst sagt miserabelt decennium. Året efter släpptes »Pulp Fiction«. Det var antagligen det största och snabbaste skiftet i intresse för en skådespelarkarriär västvärlden skådat i efterkrigstiden. Vad som hände sedan är och förblir en gåta. Året efter »Pulp Fiction« medverkade Travolta i puttrigt förslappade »Get Shorty« och flankerade Harry Belafonte i »White Man’s Burden«. Året därpå kom »Phenomenon«, »Michael« och »Broken Arrow«, tre i stort sett obegripliga filmer om cancertumörer, Kay Pollak-motiv och stealthflygare. Allt det som hade byggts upp i och med att Tarantino lade sin välsignande hand på Travoltas axel var på två år raserat till den grad att han spelade en ängel som åkte runt och tittade på världens största stekpannor (»Michael«). Idag gör John filmer om att vara gammal eller att ha dåligt könshår i ansiktet. Härom året skaffade han sig dessutom nytt hår. Något som utan vidare tolkning direkt gick att se som ett fastare grepp om det halmstrå i Travoltas karriär vi alla känner som Vincent Vega.
