I onsdags lyftes det omtvistade recensionsembargot mot Daft Punks »Random Access Memories«. Vad jag tycker går att läsa i en vräkig recension i nästa nummer av musiktidningen Sonic, vilket släpps nästa vecka. Men sammanfattningsvis kan albumet beskrivas som ett fint rekviem över Daft Punks karriär.

Skivan blandar och ger ur musikhistorien på ett sätt som är både bländande och arkivariskt tråkigt. Samarbeten med gamla discolegender blandas samman med samplingar från australiensisk rock och toner från soft rockens tidiga 80-tal. Här följer en snabb genomgång av varje spår.

Give Life Back to Music
Ett nästan Moloko-liknande discospår med anor i Electric Light Orchestra och det där mjuka ljuset man ser i filmer gjorda i Los Angeles på 80-talet.

The Game of Love
Vemodig robot sjunger tillsammans med en ensam orgel. Som en slutscen i ett avsnitt av »Miami Vice«.

Giorgio by Moroder
Giorgio Moroder berättar om sin karriär i vad som liknar ett reportage av radioprogrammet Radiolab, ackompanjerad av ett inferno av Totos livetrummor och stora syntar. Arenadisco.

Within
En blinkning till något slags tidig Michael Jackson-produktion med Donald Fagen återfödd som övergiven robot.

Instant Crush
Som en bilfärd med Fleetwood Mac i stereon. Ett möte mellan Jan Hammer och Julian Casablancas sång på en motorväg i Palm Springs.

Lose Yourself to Dance
Pharrell kör sin falsett till ljudet av en discokula som rullar över ett dansgolv likt technodromen. Exakt samma beat som på gamla »Da Funk«.

Touch
Återigen Electric Light Orchestra-blinkningar med ett inledande kosmiskt töcken som blommar ut i »New York City Boy«-pop med en åldrad Paul Williams som pojke.

Get Lucky
Precis som radioversionen. Fast längre.

Beyond
Pampiga stråkar som leder in i något som påminner väldigt mycket om Michael McDonalds »I Keep Forgettin’«.

Motherboard
En liten bagatell som för tankarna till Peter Gabriels »Make Tomorrow«.

Fragments of Time
Väldigt mycket västkustrock i Fleetwood Mac-inramning.

Doin' It Right
Skivans mest samtidstypiska låt. Panda Bear på sång medför att det lika gärna skulle kunna vara en Panda Bear-låt.

Contact
En avslutande mastodontlåt. Ett gigantiskt elektroniskt skrytbygge med samplingar från The Sherbs »We Ride Tonight« och en inspelning från Apollo 17.

Vill man gotta sig lite i »Random Access Memories« musikhistoriska kopplingar finns även denna spellista byggd på fria associeringar av mig och Billy Rimgard.

På premiäreventet av den nya »Game of Thrones«-säsongen – vilket dokumenterades lite av Parisa – gjorde skådespelaren Rory McCann aka The Hound ett litet gästinhopp. Under en rökpaus pratade jag lite med jycken. Han pratade mest om hur fint Stockholm var och gick sedan ner i en slänt och lekte med en pinne.

Jag antar att det går en rak linje mellan det pinnfäktandet och The Hounds galna svärdskills mot enögde Beric Dondarrion. Westeros Nick Fury fick i alla fall rejält med spö i vad som var The Hounds första verkliga inhopp den här säsongen. Samtidigt så kändes det mest som en ursäkt för att visa Dondarrions ”odödlighet”.

Det är fint att se hur relationen mellan Jon Snow och Ygritte blivit den här seriens egen »När Harry mötte Sally«. Dels då vi då kanske får chansen att höra hur Snows strypsexröst låter under faktiskt strypsex, dels då skådespelarna Kit Harington och Rose Leslie dejtar IRL – förhoppningsvis med färre svärd och grottsex på fjällvandringarna. Även skönt att se Jon Snow släppa den där eden av avhållsamhet han svurit. Det kändes avgörande i utvecklingen från The Night’s Watch.

Man blir rätt besviken när det vankas showdown mellan Westeros båda oneliner-regenter – Tyrion och Olenna – och allt som avhandlas är några fikon och bröllopsfinanser. Hav förtröstan. För någon vecka sedan kom ett klipp med Tyrions alla dräpande sägningar samlade. Det får duga tills Olenna gästar King’s Landings Anders Borg ånyo.

Är det bara jag eller är Stannis den mest värdelösa kungen någonsin? Vanställda barn instängda i fängelsetorn, en bedragen fru för en snärjande trolltjej och ett förlorat slag bakom sig. Hans försonande drag är försvinnande få och hans anspråk på tronen känns i förlängningen rätt omöjliga. Speciellt när han åsidosatt världens sötaste bokmal till unge.

Det stinker även lite av bitterhet om Rob Stark den här veckan. Sure, han är väl rätt att vara lite demoraliserad efter alla motgångar men att halshugga folk till höger och vänster och sedan stå och grina över hur dåligt utgångsläge han har… Det klär honom inte.

Annars var »Kissed by Fire« ett brutalt avbräck i jämförelse med förra veckans fantastiska dramaturgiska fulländning. Det säger kanske mer om förra avsnittet men helt plötsligt kändes allt som en timme ur Vilhelm Mobergs »Utvandrarna«. »Game of Thrones« har alltid haft en stark nyans emo på färgpaletten men i avsnitt helt befriade från ögonblick av eufori blir det smärtsamt tydligt hur serien mest går i grått och brunt. Det blir liksom som en enda lång planlös vandring på Westeros dåligt underhållna vägar. 

Vi behöver alla något att frukta. Det tycks vara temat för den tredje installationen i filmserien om playboyen Tony Stark och hans superhjältealias Iron Man. Så vad har Iron man att frukta?

Han verkar vara rätt obrydd över superterroristen The Mandarins framfart och gör till och med en call out om hämnd efter att Starks gamla livvakt skadats i en av citrusfruktens ”självmordsbomber”. Han verkar även helt ha släppt det här med att hans liv hänger på att en elektromagnet har bra skjuts i batteriet. Inte ens en ny spelare på vapenmarknaden ur Tony Starks förflutna tycks frammana några oroliga veck i hans välvårdade anlete.

Istället påstår Iron Man att det enda han fruktar är att han inte ska kunna skydda det enda han inte kan leva utan; sin tjej, Pepper Potts.

Det känns rimligt. Att killen som har allt bara behöver oroa sig över att förlora det han inte kan ersätta. I grunden handlar det om ett rätt osunt kontrollbehov. Om att de existentiella problem som är svåra att handskas med lätt kan skuffas undan om man bara går ner i källaren och ”mekar lite”.

Det är i sig en ganska human tanke som i filmen omsätts i panikångestattacker och materiella motgångar. Här skulle »Iron Man 3« kunna fördjupa karaktären Tony Stark. Ge honom en ny dimension som skör företagsledare. Istället slarvas stora delar av det humana bort i underfundiga samtal med en tioårig pojke som enda terapeut. (Om man vill ha lite extra Iron Man-terapi kan man även stanna och se den Marvel-patenterade extrascenen efter filmens sluttexter.)

Gammal auditionbild från Da Ali G Show.

»Iron Man 3« är istället absolut bäst i sina actionsekvenser. I attacken på Tony Starks hem, i den hisnande scenen där Iron Man måste rädda Air Force Ones cabin crew och i den kaotiska slutstriden. Det är scener som är förhållandevis få och över filmens dryga två timmar rätt utspridda. Där emellan tar en ganska standardiserad James Bond-historia form där Plåtnicklas måste laga sin dräkt, samla information och infiltrera skurkens högborg – en händelseutveckling som i sin tur präglas av en nästan Austin Powerskt fumlig twist.

Det blir därmed även lite för mycket Tony Stark och lite för lite Iron Man.

Så vad har Iron Man att frukta? I slutändan nästan bara sig själv. I och med att Pepper Potts träder fram som filmens verkliga hjälte och den största motståndaren visar sig vara en ondsinnad konkurrerande vapenutvecklare lämnas förhållandevis lite utrymme för Tony Starks neuroser.

Det säger en hel del om Iron Mans plats som superhjälte. Att en entreprenör till syvende och sist kan vara trygg i sig själv, så länge hen håller andra entreprenörer under kontroll. I en kapitalistisk värld där filmer klipps om för att passa totalitära regimer känns det fullt naturligt.

Då tynar all form av symbolisk ondska bort. Allt som kvarstår är rädslan för kapitalismens misslyckande.