Bran och company. Det är inget elitförband direkt. En lam, en bärare, en med attitydproblem, en som inte ens är torr bakom öronen och en epileptiker. Jag gillar det. Inte för att det är brist på underdogs i »Game of Thrones« utan snarare för att Brans lilla tropp på ytan representerar Westeros avskum men i själva verket är skogens motsvarighet till Deadly Viper Assassination Squad.

Det är skönt att se hur Snygritte kör med broddar. Det bidrar bara till känslan av att de varit ett par i tvåhundra år. Jag gillar dock inte Jon Snows stolthet. Hans föreställningar om lojalitet och tillhörighet. Det kommer bara ligga honom i fatet förr eller senare, sådant lirar liksom inte i det här tronspelet.

När Arya stod och tränade pilbåge. Helvete vad jag hade velat ha ett träningsmontage med feta 80-talssyntar där. Det hade varit så gött! Nu avbröts istället allt av Melisandre. En karaktär som inte haft något vettigt att göra utöver att föda en demon för en dryg säsong sedan. Därmed även skönt att några trådar knöts ihop. Att vi fick lite överblick på vilka Brotherhood without banners egentligen är och att lord of light visar sig vara mer än Melisandres låtsaskompis.

Den här tortyren av Theon. Den börjar bli rätt tråkig nu. Efter sex avsnitt är allt vi fått reda på att han får brutal manikyr för att han förrått Robb Stark. Det känns som en ickenyhet i paritet med att Springsteen gillar Sverige. Jag hoppas verkligen att payoffen motsvarar den här väntan, att Theon får någon häftig hämnd eller att det visar sig vara viktigt av någon annan anledning.

Annars var det här det stora giftermålsavsnittet. Robb Stark gifte bort sin morbror/farbror, Sansa träffar sin blivande make och Tyrion och Cersei snackar kommande äktenskap och Joffreys bröllop. Man kommer onekligen ingenstans i Westeros utan att leva under credot ”if you want it then you should put a ring on it”. Stora stygga patriarken Lannister vill uppenbarligen ha allt och strösslar därmed ringar över sina barn och allt som kommer i deras närhet. Men tronen är trots allt bygg av svärd, inte ringar. »Game of Thrones« gör följaktligen bäst i att inte bli en upplaga av »The Bachelor« i ringbrynja. 

I onsdags lyftes det omtvistade recensionsembargot mot Daft Punks »Random Access Memories«. Vad jag tycker går att läsa i en vräkig recension i nästa nummer av musiktidningen Sonic, vilket släpps nästa vecka. Men sammanfattningsvis kan albumet beskrivas som ett fint rekviem över Daft Punks karriär.

Skivan blandar och ger ur musikhistorien på ett sätt som är både bländande och arkivariskt tråkigt. Samarbeten med gamla discolegender blandas samman med samplingar från australiensisk rock och toner från soft rockens tidiga 80-tal. Här följer en snabb genomgång av varje spår.

Give Life Back to Music
Ett nästan Moloko-liknande discospår med anor i Electric Light Orchestra och det där mjuka ljuset man ser i filmer gjorda i Los Angeles på 80-talet.

The Game of Love
Vemodig robot sjunger tillsammans med en ensam orgel. Som en slutscen i ett avsnitt av »Miami Vice«.

Giorgio by Moroder
Giorgio Moroder berättar om sin karriär i vad som liknar ett reportage av radioprogrammet Radiolab, ackompanjerad av ett inferno av Totos livetrummor och stora syntar. Arenadisco.

Within
En blinkning till något slags tidig Michael Jackson-produktion med Donald Fagen återfödd som övergiven robot.

Instant Crush
Som en bilfärd med Fleetwood Mac i stereon. Ett möte mellan Jan Hammer och Julian Casablancas sång på en motorväg i Palm Springs.

Lose Yourself to Dance
Pharrell kör sin falsett till ljudet av en discokula som rullar över ett dansgolv likt technodromen. Exakt samma beat som på gamla »Da Funk«.

Touch
Återigen Electric Light Orchestra-blinkningar med ett inledande kosmiskt töcken som blommar ut i »New York City Boy«-pop med en åldrad Paul Williams som pojke.

Get Lucky
Precis som radioversionen. Fast längre.

Beyond
Pampiga stråkar som leder in i något som påminner väldigt mycket om Michael McDonalds »I Keep Forgettin’«.

Motherboard
En liten bagatell som för tankarna till Peter Gabriels »Make Tomorrow«.

Fragments of Time
Väldigt mycket västkustrock i Fleetwood Mac-inramning.

Doin' It Right
Skivans mest samtidstypiska låt. Panda Bear på sång medför att det lika gärna skulle kunna vara en Panda Bear-låt.

Contact
En avslutande mastodontlåt. Ett gigantiskt elektroniskt skrytbygge med samplingar från The Sherbs »We Ride Tonight« och en inspelning från Apollo 17.

Vill man gotta sig lite i »Random Access Memories« musikhistoriska kopplingar finns även denna spellista byggd på fria associeringar av mig och Billy Rimgard.

På premiäreventet av den nya »Game of Thrones«-säsongen – vilket dokumenterades lite av Parisa – gjorde skådespelaren Rory McCann aka The Hound ett litet gästinhopp. Under en rökpaus pratade jag lite med jycken. Han pratade mest om hur fint Stockholm var och gick sedan ner i en slänt och lekte med en pinne.

Jag antar att det går en rak linje mellan det pinnfäktandet och The Hounds galna svärdskills mot enögde Beric Dondarrion. Westeros Nick Fury fick i alla fall rejält med spö i vad som var The Hounds första verkliga inhopp den här säsongen. Samtidigt så kändes det mest som en ursäkt för att visa Dondarrions ”odödlighet”.

Det är fint att se hur relationen mellan Jon Snow och Ygritte blivit den här seriens egen »När Harry mötte Sally«. Dels då vi då kanske får chansen att höra hur Snows strypsexröst låter under faktiskt strypsex, dels då skådespelarna Kit Harington och Rose Leslie dejtar IRL – förhoppningsvis med färre svärd och grottsex på fjällvandringarna. Även skönt att se Jon Snow släppa den där eden av avhållsamhet han svurit. Det kändes avgörande i utvecklingen från The Night’s Watch.

Man blir rätt besviken när det vankas showdown mellan Westeros båda oneliner-regenter – Tyrion och Olenna – och allt som avhandlas är några fikon och bröllopsfinanser. Hav förtröstan. För någon vecka sedan kom ett klipp med Tyrions alla dräpande sägningar samlade. Det får duga tills Olenna gästar King’s Landings Anders Borg ånyo.

Är det bara jag eller är Stannis den mest värdelösa kungen någonsin? Vanställda barn instängda i fängelsetorn, en bedragen fru för en snärjande trolltjej och ett förlorat slag bakom sig. Hans försonande drag är försvinnande få och hans anspråk på tronen känns i förlängningen rätt omöjliga. Speciellt när han åsidosatt världens sötaste bokmal till unge.

Det stinker även lite av bitterhet om Rob Stark den här veckan. Sure, han är väl rätt att vara lite demoraliserad efter alla motgångar men att halshugga folk till höger och vänster och sedan stå och grina över hur dåligt utgångsläge han har… Det klär honom inte.

Annars var »Kissed by Fire« ett brutalt avbräck i jämförelse med förra veckans fantastiska dramaturgiska fulländning. Det säger kanske mer om förra avsnittet men helt plötsligt kändes allt som en timme ur Vilhelm Mobergs »Utvandrarna«. »Game of Thrones« har alltid haft en stark nyans emo på färgpaletten men i avsnitt helt befriade från ögonblick av eufori blir det smärtsamt tydligt hur serien mest går i grått och brunt. Det blir liksom som en enda lång planlös vandring på Westeros dåligt underhållna vägar.