Jag vet inte om du tittade lika mycket på världens bästa sportfilm »The Mighty Ducks« som jag när du var liten men om du gjorde det kommer du bli euforisk av klippet ovan. Sport, och framförallt NHL-hockey, har aldrig känts lika eskapistiskt fantastisk.
Att Mad Men fått ett premiärdatum...

... känns ju himla skönt. 7 april är det dags och vi har redan fått fina svartvita pressfoton – bland annat ett på en helt galet ensam Peggy <3. I veckan pratade även show runnern Matthew Weiner lite om den kommande säsongen med Entertainment Weekly.
We also realized we had a really good story for Don that may change him irrevocably, but that might be part of the story also…. The season is about Don, and I made a commitment to tell a full story, no matter what the consequences are.
Mer Don Draper alltså. Vilket kan bli både bra och lite trist. Så länge Peggy får vara med är jag nöjd.
Söndagsläsning

För en dryg månad sedan var det upplopp i några dagar på olika platser i Göteborg på grund av ett instagramkonto. I fredags berättade Alice Bratthammar och Amanda Ivanovic om alltihop i en text i Aftonbladet genom ett initiativ som kallas Pantrarnas skrivgrupp.
En svensk kultursida har aldrig känts lika samtida.
Avståndet mellan vuxna och ungdomar som tydliggjordes under händelserna i Göteborg har illustrerats så himla tydligt i bristen på all form av förståelse (samma brist på förståelse som går igen in kommentarerna till texten i Aftonbladet). Så är det kanske alltid. Att ingen vill förstå hur unga människor tänker.
Det är därför så himla skönt att få läsa och lyssna till dem som befinner sig på andra sidan. På dem som kan berätta inifrån. Det är ett perspektiv som ofta glöms bort. Allra helst i frågor och händelser som rör ungdomar.
Fredagskrönikan: Den vite samariten

Jag avskyr »Schindler’s List«. Den är liksom så himla kladdig. Som en dramatisk trivialisering av ett av mänsklighetens typ största lågvattenmärken.
Terry Gilliam ringade in det rätt bra när han parafraserade Stanley Kubrick om hur »Schindler’s List« är en film som handlar om att trösta. Att berätta en historia om en snubbe som räddade ett gäng människor och därigenom förvandla ett av världshistoriens största misslyckanden till en film om hjältedåd.
The thing is »Schindler’s List« is a film about success. The holocaust was about failure.
Det är rätt avskyvärt. Att förvandla förintelsen till ett exempel på hur god människan kan vara. Idag har Spielberges senaste historieepos, »Lincoln«, premiär. Och samma känslor svallar igen likt ett patenterat Kalle Anka-raseri.
För »Lincoln« är å ena sidan en två och en halv timme lång historia om en gubbe med bockskägg som drar hisnande dåliga anekdoter. Eller en kavalkad av lustiga peruker och mustiga herrar (tänk ett avsnitt av gamla SVT-mackan »Skäggen«).
Det är å andra sidan en film om hur ett gäng vita gubbar utför underverk och likt en vithövdad havsörn skänker den afroamerikanska befolkingen den röd-vit-och-blåaste gåvan av alla: frihet.
Sjukt cynisk inställning såklart. Men det är samtidigt svårt att se utdragna orereande samtal och försök att övertyga ett gäng kongressledamöter som något annat än provocerande när "problemet" som diskuteras osynliggörs totalt.
När det i slutändan handlar om ett förtryck som befinner sig så långt bort från filmens handling att n-ordet slår ner som iskall blixt i dialogen. Om beslut som i rimlighetens namn borde nyanseras, åtminstone en bråkdel, om så bara för att hinta om att det handlar om några hundra år av rasistiskt hat och systematiskt våld snarare än politiska stordåd.
Parallellt med »Lincoln« går ett annat historierevisionstisk filmfyrverkeri på svensk bio: Quentin Tarantinos »Django Unchained«.
Den innehåller säkert en miljon färre historiskt korrekta detaljer men är samtidigt en otroligt mycket tydligare berättelse om slaveriet. Nästan enbart tack vare att den fokuserar på förtrycket och dess våldsamma konsekvenser. På emancipatoriskt laddade karaktärer, på frigörelse genom poetisk upprättelse.
I »Django Unchained« begår en föredetta slav massmord på sina plågoandar. I »Lincoln« skriker en vit man med ett storsinnt patos "aye, aye, aye" i representanthuset. Dessutom röjer Django till 2pac, bara det är ett härligt långfinger till ett fuckat förflutet.
The Girls Tour
Nätblaskan Vulture har gjort en rolig liten rundtur till olika inspelningsplatser till »Girls«. Det känns ganska spot on, som att flera av de som intervjuas skulle kunna gästa serien ungefär när som helst. Eller är det bara jag som tycker tjejen som pratar om hyrorna i Bushwick känns som en parkscen där Jessa förbarmar sig? Eller att ägaren/chefen av Cafe Grumpy (platsen där Hannah jobbar) ser ut ganska precis som en lite mer vegansk Lena Dunham-klon?
Dagens nördböl
Asså, det här är nästan för mycket. Megastor tårvarning här.
I klippet ses Zach Guillot, han är åtta år gammal och har leukemi. Han älskar även Batman, något som fick good guy Christian Bale att vilja ringa och prata lite med honom. Det hade kunnat kännas som ett rätt billigt publicitetsstunt, men när hela händelsen är filmad av Zachs mamma med mobilkamera och man ändå hör Bale prata om vad det innebär att vara hjälte och att vem som helst kan vara Batman... grinar när jag skriver dessa ord. Älskar Christian Bale, speciellt när man även läser att han brukar flyga cancersjuka barn till Disney och åka lite karuseller.
The Walking Dead går igen
På söndag är det två veckor kvar till den tredje säsongen av »The Walking Dead« fortsätter. Det ser ut att bli en riktig jävla solskenshistoria.
Fashion police – inauguration edition

Vem var bäst? Michelle eller Commander Toreth?


