Okej, disclaimer: jag har varit vaken i lite drygt ett dygn när jag skriver detta – Oscarsgala and all that. Det är ingen ursäkt men en förklaring om veckans recap känns lite ofokuserad/missar uppenbara detaljer.

Det är i vilket fall som helst tydligt hur vi så här fyra avsnitt före säsongsavslutningen står inför en rad vägskäl. Hannah står inför sin bokdeal och den haltande relationen till Marnie. Marnie i sin tur lär försöka att ta sig vidare, alternativt försöka ta sig in till Booth Jonathan – känns som en jävligt smärtsam väg. Och Jessa måste hitta tillbaka till något

Den enda som egentligen har det rätt bra är Shoshanna som kommit än närmare Ray. Hur den snubben mår verkar dessvärre lite mer osäkert. Sårar han Shosh kan han dra åt helvete.

Så vad gör man när man ska välja väg? Man tar ett steg tillbaka och skaffar sig lite perspektiv. Well, Hannah och Jessa åker iväg och försöker skaffa lite perspektiv, men jag tror vi kan se det som början på den rutt som kommer att ta den här säsongen i mål.

Och vilken jävla misärresa det blev.

För Lo and behold, Jessas familj är lika vidrig som hon, i alla fall hennes provocerande förslappade far till hippie utan motiv. Nästan så att Ben Mendelsohn borde få något slags pris för att så naturtroget gestaltat och ringat in 50-talisternas skuld.

Och gud, det där sexet Hannah hade med pojken i röd polo på kyrkogården… Det var inte direkt ett hångel på diskbänken om man säger så. Å andra sidan var det blott ett continuity-knull, åtminstone i tanken. Men vad är väl en sädesavgång i ljumsken en lummig sommarkväll ute på landsbygden?

Jag ska även erkänna att jag hatade Jessa lite mindre när hon ställde sin pappa till svars. Där fanns liksom en osäkerhet som var ganska betryggande. Som bröt mot hela den störigt fixerade fasad av luddighet som präglat henne tidigare. För det kändes verkligen som att hon ställde lika mycket sin far som sig själv mot väggen.

Bäst var när Hannah var så fin med Frank. När han var ledsen och hon bara tog the high road på ett så jävla kul men ödmjukt vis. 

För i övrigt blev det ändå ett ganska slätstruket avsnitt där vid vägskälet – något som även underströks med det otroligt färglösa musikvalet i form av Aimee Manns »How Am I Different«. Jessa drog i alla fall – skönt om än ovisst – och Hannah ringde sina föräldrar. Jag tror hon vet var hon är på väg nu. Hem. Förhoppningsvis kanske även till Adam. 

Minns ni när Snoop Dogg gick in i en haschnoja och bytte namn till Snoop Lion? För säkerhetsskull kommer här en dokumentär som påminnelse. Här följer ett kamerateam med Snoop på en ”existentiell” resa till Jamaica dit han inte bara åkte för att ”skaffa dreads” eller ”spela in en skiva”, jag antar att örten hade en del med allt att göra… Det eller det faktum att han bars omkring på en jävla tron.

Tredje trailern till »The Host«, filmen baserad på boken Stephanie Meyer skrev efter »Twilight«, och peppen börjar här. Jag är otroligt sugen på Andrew Niccols tweenigt kittlande rom-sci-fi. Kanske främst för att killen, Jared, är så söt. Eller för att mitt största guilty pleasure, Imagine Dragons låt »Radioactive«, är med i trailern.

Jag har rätt svårt för dessa Shawn Levy/Adam McKay-filmer till varietéshower (utöver »Old School«, den gillar jag). Det är mest en jävla massa tjo och tjim, något pungslag här och var och sedan ett gäng män som beter sig som barn. »The Internship« verkar inte utmärka sig bland sina gelikar. Owen Wilson och Vince Vaughn spelar förvuxna barn som blivit omsprungna av samtiden och tar praoplats på Google för att komma ikapp. Räknar med insikter om hur nördar är rätt snälla etc. Det och många pungslag/sparkar.

Detta är en recap på gårdagens avsnitt av »Girls«. Den innehåller massa spoilers.

Det tog ju lite hus i helvete efter förra veckans avsnitt. En rad amerikanska publikationer gick bananas över hur otroligt det var att en tjej som Hannah och en kille som den förlorade Wilson-brorsan skulle få varandra.

Avsnittet lyftes även fram som poänglöst. Sånt bull. Alla bottle episodes tjänar samma syfte, att fördjupa karaktärer med minsta möjliga medel och det gjorde förra veckans avsnitt otroligt jävla bra.

Jag tror det är lite tidigt att avgöra vad Hannahs egna insikter har för betydelse. Det stor emellertid klart att förra veckans djupdykning i fröken Hovrath vägdes upp med ett litet fyrverkeri av birollsfigurer den här veckan.

Utöver att Hannah fick en ebook deal (på så många vis ett otroligt cyniskt skämt om en mindre värd generations förhållande till litteratur) och skrivkramp kretsade det mesta runt Marnie, Shosh, Ray, Adam och en hund.

Var det för övrigt bara jag som störde mig som fan på hur Booth Jonathan konstant vinklade upp ett ben för att skyla kuken? Ville istället att han skulle ställa upp foten och ba ”I’m on a aboat”.

Jag blev dessutom glad bara av att Hannah pratade om Adam. Det kändes lite konstigt. Jag tror aldrig att jag har saknat en karaktär jag till en början avskydde så mycket.

Det är nog talande för hela andra säsongen hittills. Hur mycket mer jag bryr mig om birollerna. Hur Sosh förhållande med Ray bara gjort henne mer intressant, och hur Marnies vacklande relation till sig själv bara gjort henne än mer mänsklig.

Där ligger »Girls« främsta styrka just nu, i hur fantastiskt bra serien använder sina biroller. Hur de fläker ut sidoberättelser som liksom bygger en kontext runt Hannah. Där finns det massa kärlek och problem och trasiga, sökande människor.

Ett community som avfärdats som jobbiga hipsters men i »Girls« istället tar form som osäkra levande människor. Nästan allt det där uppstår i springorna, i biroller, händelseförlopp och seriens små avarter.

Allt det blev ännu tydligare i Adam och Rays bonding. Hur två figurer i periferin helt plötsligt blev otroligt mänskliga i sin ålderspanik och sina okontrollerade känsloliv. Att det tog form i förhållande till en aggressiv och okontrollerbar hund med ett hjärta av guld kanske var lite on the noose dock.

Jag köpte förresten inte alls Booth Jonathans lilla drama nere i vinkällaren. Det var ett dåligt spel för att ta på sig martyrrollen och framförallt flytta fokus från det faktum att han inte är intresserad av att ge Marnie en chans, bara att få sig själv att må bättre.

Det mynnade i alla fall ut i att Hannah och Marnie hade ett hjärtskärande telefonsamtal. Jag vet inte riktigt varför än men jag blev otroligt illa till mods över hur de ljög för varandra. Hur det helt plötsligt fanns en liten avgrund där det förut fanns en otroligt cementerad vänskap.

Lägg där till slutbilden på Ray, gråtandes på Staten Island och du har det mest osäkra och upplösta slutet på den här säsongen. Jag tyckte om det. Det kändes isande i blodet på ett nästan »Lost in Translationskt« vis.