Trailar Park Tuesday-redaktionen sitter egentligen mest och väntar på första teasern till »Ender's Game« som ska komma idag. Men eftersom att den inte verkar droppa in förrän senare i eftermiddag kör vi den först om en vecka. Tills dess: filmvärldens vackraste förlorare, adderall-knaprande ungdomar och Shakespeare i svartvitt. 

Ärligt talat som blir man sugen på vilken ny film som helst så länge Kristen Wiig är involverad. Dels för att man vill att det ska vara lika bra som »Bridesmaids«, dels för att man så gärna vill att allt bara ska bli bläst för Kristen post-SNL – en övergång ytterst få lyckats jättebra med genom historien. Hennes nya film heter »Girl Most Likely« där Kristen spelar en beautiful loser (igen) som får ett mentalt break och måste flytta hem till sin mamma, Anette Benning. Det verkar vara en komedi med bra skjuts och mycket buller. Det ser man på den där lilla vägskylten som avslöjar att filmen utspelar sig i New Jersey.

Sofia Coppola har i sina filmer alltid travesterat ungdomens nycker. Därför känns »The Bling Ring« nästan som en travesti på Coppolas egna filmer. Baserat på en verklig historia är det en berättelse om ett gäng ungdomar som knaprar adderall, drömmer om ett glamoröst liv och bryter sig in hos olika kändisar. Det är som om det depraverade i »Marie Antoinette« mött tristessen i »Lost in Translation« och desperationen i »Virgin Suicides«. Jag hoppas det är en bra kombination. För det känns i ärlighetens namn lite som en bubblig komedi som inte riktigt vet vart den är på väg.

Joss Whedon regisserar en svartvit filmatisering av Shakespearepjäsen »Mycket väsen för ingenting« på gammelengelska. Den är säkert bra men seriöst Joss, det här är faktiskt farligt nära Baz Luhrmann.

Bran och company. Det är inget elitförband direkt. En lam, en bärare, en med attitydproblem, en som inte ens är torr bakom öronen och en epileptiker. Jag gillar det. Inte för att det är brist på underdogs i »Game of Thrones« utan snarare för att Brans lilla tropp på ytan representerar Westeros avskum men i själva verket är skogens motsvarighet till Deadly Viper Assassination Squad.

Det är skönt att se hur Snygritte kör med broddar. Det bidrar bara till känslan av att de varit ett par i tvåhundra år. Jag gillar dock inte Jon Snows stolthet. Hans föreställningar om lojalitet och tillhörighet. Det kommer bara ligga honom i fatet förr eller senare, sådant lirar liksom inte i det här tronspelet.

När Arya stod och tränade pilbåge. Helvete vad jag hade velat ha ett träningsmontage med feta 80-talssyntar där. Det hade varit så gött! Nu avbröts istället allt av Melisandre. En karaktär som inte haft något vettigt att göra utöver att föda en demon för en dryg säsong sedan. Därmed även skönt att några trådar knöts ihop. Att vi fick lite överblick på vilka Brotherhood without banners egentligen är och att lord of light visar sig vara mer än Melisandres låtsaskompis.

Den här tortyren av Theon. Den börjar bli rätt tråkig nu. Efter sex avsnitt är allt vi fått reda på att han får brutal manikyr för att han förrått Robb Stark. Det känns som en ickenyhet i paritet med att Springsteen gillar Sverige. Jag hoppas verkligen att payoffen motsvarar den här väntan, att Theon får någon häftig hämnd eller att det visar sig vara viktigt av någon annan anledning.

Annars var det här det stora giftermålsavsnittet. Robb Stark gifte bort sin morbror/farbror, Sansa träffar sin blivande make och Tyrion och Cersei snackar kommande äktenskap och Joffreys bröllop. Man kommer onekligen ingenstans i Westeros utan att leva under credot ”if you want it then you should put a ring on it”. Stora stygga patriarken Lannister vill uppenbarligen ha allt och strösslar därmed ringar över sina barn och allt som kommer i deras närhet. Men tronen är trots allt bygg av svärd, inte ringar. »Game of Thrones« gör följaktligen bäst i att inte bli en upplaga av »The Bachelor« i ringbrynja. 

I onsdags lyftes det omtvistade recensionsembargot mot Daft Punks »Random Access Memories«. Vad jag tycker går att läsa i en vräkig recension i nästa nummer av musiktidningen Sonic, vilket släpps nästa vecka. Men sammanfattningsvis kan albumet beskrivas som ett fint rekviem över Daft Punks karriär.

Skivan blandar och ger ur musikhistorien på ett sätt som är både bländande och arkivariskt tråkigt. Samarbeten med gamla discolegender blandas samman med samplingar från australiensisk rock och toner från soft rockens tidiga 80-tal. Här följer en snabb genomgång av varje spår.

Give Life Back to Music
Ett nästan Moloko-liknande discospår med anor i Electric Light Orchestra och det där mjuka ljuset man ser i filmer gjorda i Los Angeles på 80-talet.

The Game of Love
Vemodig robot sjunger tillsammans med en ensam orgel. Som en slutscen i ett avsnitt av »Miami Vice«.

Giorgio by Moroder
Giorgio Moroder berättar om sin karriär i vad som liknar ett reportage av radioprogrammet Radiolab, ackompanjerad av ett inferno av Totos livetrummor och stora syntar. Arenadisco.

Within
En blinkning till något slags tidig Michael Jackson-produktion med Donald Fagen återfödd som övergiven robot.

Instant Crush
Som en bilfärd med Fleetwood Mac i stereon. Ett möte mellan Jan Hammer och Julian Casablancas sång på en motorväg i Palm Springs.

Lose Yourself to Dance
Pharrell kör sin falsett till ljudet av en discokula som rullar över ett dansgolv likt technodromen. Exakt samma beat som på gamla »Da Funk«.

Touch
Återigen Electric Light Orchestra-blinkningar med ett inledande kosmiskt töcken som blommar ut i »New York City Boy«-pop med en åldrad Paul Williams som pojke.

Get Lucky
Precis som radioversionen. Fast längre.

Beyond
Pampiga stråkar som leder in i något som påminner väldigt mycket om Michael McDonalds »I Keep Forgettin’«.

Motherboard
En liten bagatell som för tankarna till Peter Gabriels »Make Tomorrow«.

Fragments of Time
Väldigt mycket västkustrock i Fleetwood Mac-inramning.

Doin' It Right
Skivans mest samtidstypiska låt. Panda Bear på sång medför att det lika gärna skulle kunna vara en Panda Bear-låt.

Contact
En avslutande mastodontlåt. Ett gigantiskt elektroniskt skrytbygge med samplingar från The Sherbs »We Ride Tonight« och en inspelning från Apollo 17.

Vill man gotta sig lite i »Random Access Memories« musikhistoriska kopplingar finns även denna spellista byggd på fria associeringar av mig och Billy Rimgard.