Efter att ha bloggat om en rad olika tjejprodukter börjar jag känna mig redigt trött på alltsammans. Tröttheten kulminerade häromdagen när jag blev uppringd av Studio Ett och intervjuad om bland annat tjejpennan. Jag märkte hur jag lade in brasklappar i var och varannan mening av rädsla för att bli sedd som någon sorts ambassadör för tjejproduktskritik. (Såhär: på listan över feministiska frågor jag finner angelägna brukar den om tjejprodukter ligga på cirka 578:e plats. Anledningen till att jag ändå vigt flera blogginlägg åt skiten är att den är tillräckligt lättsam för att bjuda upp till skämtande.)

Jag tänkte alltså att jag skulle röra mig vidare från det här och ägna mig åt helt andra saker. Till exempel spela TV-spel, något jag inte hinner göra särskilt ofta. Så jag surfade in på Nintendos hemsida i jakt på ett nytt spel. Men vad möttes jag av där, om inte just sådant som jag inte längre har lust att blogga om?

I sin julklappsguide "The Holiday Gift Guide" har Nintendo specificerat vilka julklappar som passar en familjemedlem avhängigt av familjemedlemmens ålder och kön. Vill man köpa ett spel till sin lillasyster/dotter ska man alltså söka sig till "The Girl's Lounge" och är man ute efter något till, säg, sin mamma ska man klicka på "Women's Club". Såhär långt behöver det ju inte nödvändigtvis vara jättevidrigt. Jag tycker att vi börjar med att klicka på "The Girl's Lounge".

I "The Girl's Lounge", som passande nog illustreras av de två (2) enda kvinnliga karaktärerna i t ex Super Mario Bros. 3 och Super Mario Bros. Wii, får vi tre förslag på vad en ung tjej kan tänkas vilja spela:

"Style Savvy - Trendsetters", "Imagine - Fashion Line" och "Nintendogs + cats". Mode och söta djur, alltså. I vanliga fall hade jag kanske skämtat om det här, men idag orkar jag inte. Vi klickar oss istället vidare till "Women's club".

Jag gissar att mina läsare behärskar engelska, men för säkerhets skull kan jag översätta texten om vad grejen är med Nintendos kvinnoklubb:

För kvinnan som inte är en gamer... men en blivande konstnär, ett myntsamlarproffs - eller en pusselmästare.

Nintendo utgår alltså från att kvinnan produkterna riktar sig till inte är en gamer, en spelare. Och det är väl inte ett helt befängt antagande i sig; jag gissar att de flesta människor på jorden inte spelar TV-spel. Men om vi ställer det här i relation till Nintendos julklappssida för unga killar - förlåt, little dudes - blir det desto mer unket.

Till skillnad från kvinnor kan unga killar "inte få nog" av att spela TV-spel. Och här är det förstås inte tal om spel om handväskor eller chihuahuor. Nej nej, det är "episka" äventyr som gäller.

Äh, jag orkar fortfarande inte skoja om det här. Dels för att det redan gjorts cirka 132 567 455 gånger (varav åtminstone 250 gånger av mig) och dels för att jag blev uppriktigt besviken över att mitt letande efter ett nytt TV-spel resulterade i det gamla vanliga konstaterandet att jag är ett kön och inte en hel människa. Jag känner mest för att stänga ner webbläsaren, slå ihop datorn, klyva den med en yxa och sedan gå ut och bygga en igloo i snön, bosätta mig i den och aldrig mer komma ut.

Men precis när jag ska lämna Nintendos hemsida poppar dock det här fönstret upp:

Så jag tänker att äh vafan, de kan väl få som de vill.

Jaja... Nästa gång jag bloggar ska jag försöka anstränga mig för att vara rolig. I gengäld hoppas jag att resten av världen anstränger sig för att inte vara så sjukt förutsägbar och tröttsam.

Mvh,
uppgiven_tjej_86

Jag är egentligen en hyfsat snabb bokläsare, men den populära romanen Femtio nyanser av honom har tagit mig över en månad att läsa ut. Anledning: jag har blivit så fruktansvärt generad att jag tvingats ta veckolånga pauser.

Och nej, det är inte bokens explicita snuskerier som generar mig. Herregud, vuxna människor får väl idka samtyckessex på vilka sätt de vill. Om de finner det upphetsande att, säg, tugga på varandras näsor samtidigt som de för upp små Star Wars-figurer i stjärten så tänker jag banne mig inte vara den som pissar på deras parad. (SPOILER: detta är inte handlingen i Femtio nyanser.)

Nej, det som generade mig så till den milda grad att jag gång på gång tvingades lägga ifrån mig boken och djupandas var: språket. Jag har faktiskt aldrig varit med om så vidriga formuleringar (och då har jag ändå läst några mindre bra böcker i mina dagar). Allt är en osmaklig pyttipanna av manligt/kvinnligt-spaningar, exotism och illa valda adjektiv. Här är några smakprov:

Och favoriten (om man med "favorit" menar "det som fick mig att rodna, på riktigt"):

"Min alldeles egna klubba med Christian Grey-smak"!?!? Jag förstår faktiskt inte hur man kan skriva om sex på ett så osexigt sätt. Någon som vet om det bara är översättningen, eller om det är såhär på originalspråket också?

Mvh,
besvärad_tjej_86