Kommer ni ihåg hur det var förr i tiden, när vi svenskar hade en nationell identitet att samlas kring? Jag kan säga såhär: det var jättejättehärligt! Alla kände alla och det fanns inga konflikter i samhället, förutom huruvida man skulle rulla köttbullarna medsols eller motsols i handflatan.
"Hej svensk!" ropade man till Mjölkbudet Mjölkbudsson när han trampade förbi på sin icke-stöldhotade cykel. "Hur mår du idag, svensk?" ropade han tillbaka innan hans gula hårman försvann bort längs landsvägen. Som man kan sakna det där gula håret, va! Nu försöker kvinnorna blondera sig på konstgjord väg för att maskera att de "berikat" sig med främmande raser, men oss kan de inte lura!
Åh, kommer ni ihåg hur kvinnorna var förr? Roskindade byst-fior som inget hellre ville än att ha förspelslöst penetrationssex två-tre gånger i veckan. Och då var det minsann inte tal om att "äta kolan med pappret på", inte. Kvinnorna krävde att få föda en liten armé av ariska söner att laga söndagsstek åt. Drömde de om något alls så var det om nya nylonstrumpbyxor eller den senaste sortens plättlagg.
Inte som dagens kvinnor som ska hålla på och "förverkliga" sig själva med karlajobb och vattenyoga och stjärtpiercingar och "blogs" och annat trams! Som tvingar hederliga svenska män att se på medan de har orgier med afrikaner! De enda svenska män de inte spottar i munnen är bögarna, och dem ska vi inte tala om!
Jag ska säga er, att förr fanns det minsann inga bögar i Sverige. Sexualiteten handlade om huruvida man föredrog blondiner eller brunetter, och i riktigt sällsynta fall någon annan hårfärg. Man runkade kanske lite bulle i lumpen, men inte för att hetsa upp sig utan för att bygga på den svenska gemenskapen ännu mer!
Och åååh, hörni – kommer ni ihåg den gamla svenska skolan? Magistern hade gudastatus bland eleverna och äpplena formligen regnade ner över katedern. Det var så väldisciplinerat att man kunde höra en nål falla till golvet under lektionen i rasbiologi.
Inte som i dagens flumskola där man får smileys istället för betyg och nationella provet är att ta hand om en Tamagotchi. Där invandrarungarna turas om att roundkicka lärarvikarien medan de klottrar ballar i hennes panna och skriker "svennehora". Om de inte skolkar för att dra ut och videovåldsattackera någon stackare från Frälsningsarmén, vill säga. Det är så att man mår illa!
Nä, tacka vet jag förr i tiden, då Sverige var ett tryggt land. Man ställde nybakade njurpajer i öppna fönster och det kom inga djävla tjyvar och knyckte dem! På sin höjd strosade en snäll helsvensk luffare förbi, lyfte på stråhatten och frågade om han fick smaka en bit.
De hemlösa var så trevliga förr! Och tacksamma! Varför kan inte dagens hemlösa vara lika tacksamma? Här sitter de och lipar i gathörnen och lurar av hederligt folk deras surt förvärvade trisslotteslantar, för att sedan rusa bort till sina Ferarris och börna iväg till ett hus av rent guld, där hela rumänska släkten lever som kungar på svenskarnas pengar. Är det rimligt?
Jag får tårar i ögonen när jag tänker på hur det var förr, innan invandrarna vällde in och monterade ner det svenska folkhemmet och ställde moskéer i skärgården och pissade Astrid Lindgren i ansiktet. Nu tvingar de alla barn att be till Allah på fritids och det är bögkalas på SVT och ingen får ha en könstillhörighet eller sjunga nationalsången helt spontant lite överallt hela tiden eller äta medhavd sillmacka på bio eller klatscha servitriser på rumpan som en sorts dricks.
Jag frågar mig: ska det vara såhär? I så fall ser jag ingen annan lösning än att jag och de mina bygger en blågul tidsmaskin och reser tillbaka till de där ljuvliga åren då det alltid var sommar och en tattare var en tattare och en arab hade man då rakt aldrig hört talas om. Sedan, när ni kommer på att ni saknar oss – våra åsikter och trivselkilon och nedärvda kunskaper om hur man smider en vindflöjel eller nackar en tornuggla – ja, då kommer vi att skicka ett vykort.
