Hur mycket det här Isle of White-bandet än leker med sina Brooklyn-rytmer, sina udda gamla instrument och sina smarta samplingar av demsamma blir det inget minnesvärt av deras sympatiska musikalindie ändå. Inte förrän Emmanuel Labescat tar ton, vill säga, för då stjäl han all uppmärksamhet enbart tack vare en engelska vars franska accent inte ens Monty Python hade kunnat få till.