En italienare i London listar oantastliga referenser med imponerande fingertoppskänsla: det är Kevin Shields och Can hit, Arthur Russell och Caribou dit, och Wilco och Deerhunter som grädde på moset. Men när Alessio Natalizia knåpar ihop egna slött minimalistiska stycken av alltihop är han inte lika lyckosam. Hans musik är konturlös och hans experimenterande enahanda, och ingenstans engagerar han som någon av sina förebilder.