Delirium-americana.I sina bästa stunder snubblar The Low Anthem ogenerat in i den sortens skumma Tom Waits- och Beefheart-skrymslen som andra band aldrig skulle våga närma sig. I sina sämsta är de just another americanaband, må vara med ett spektra från stillsamma falsettballader till röjiga barvältare, och det är ju inte heller så illa.

Som att höra en väninna tjata om sina relationsproblem för hundraelfte gångenRedan vid det inledande överdramatiserade och monotona spåret höjer jag på ögonbrynet. Men snälla? Det som att höra en väninna tjata om sina relationsproblem för hundraelfte gången, med den fördelen att här kan jag stänga av när jag känner för det, i stället för att idogt stirra ner i kaffekoppen och fundera på vad jag ska äta till kvällen. Det borde jag ha anat, Our Broken Garden, det säger ju sig självt.