Detta två och en halv timme långa epos är omfattande, men kanske inte riktigt på rätt sätt. Jag gillar verkligen huvudpersonen; en ung journalist som, med hjälp av traktens svarta hembiträden, tar sig an det farliga uppdraget att skriva en bok om rasismen som försiggår i societeten.

Vid första anblick är detta ett dussindrama. Temat är sorg och hur relationer påverkas av extrema omständigheter, som när ens son dör. Samtidigt undviks skickligt genrens stereotypa fällor.

En film om hur den svårt stammande prins George får ta hjälp av en talpedagog då han motvilligt blir kung låter väl inte direkt som något som får en att darra av upphetsning. Men faktum är att The King's Speech är ett finstämt drama som nog kan smälta vilket republikanhjärta som helst.