Intresset för överstyrd slammerrock från Göteborg har sällan varit större och om bara en droppe av hypen kring Soundtrack Of Our Lives (värst vad många gamla Union Carbide-fans det tycks finnas för tillfället...) spiller över på Cry så har de en stor publik i vardande, med detta sittandra album. Och inte mig emot. Som gammal Nomads-fanatiker kan jag inte låta bli att tycka att det låter lite pojka
Cry
Queen of the UndergroundDet börjar bli dags att kräva mer av Cry. Efter två album och enkasse full med lovord bör de kunna höja ambitionsnivån över den dumgrabbiga schablonjargongen på den här sexspårs-CDn och få lite vassare kanter påsitt slammer. Vill jag höra Roky Erickson väljer jag originalet inte CrysRoky Extra Light-version. Börja om. |
