1. Armarna i kors

Alla vet att det är ett lika stort no-no att stå med armarna i kors som att acceptera skjuts av någon med en fönsterlös skåpbil. Att slå knut på sina axelbundna extremiteter visar att man är kall, avståndstagande och på defensiven. Inte direkt några bra signaler att sända ut. Ändå kommer jag hela tiden på mig själv att spontanstå så, på allt från möten till arbetsintervjuer till första gången jag träffar en kompis kompis. Mina sociala happenings avbryts stup i kvarten av att min imaginära kroppspråksängel hes-skriker från på min axel: “Tobias, armarna för FAN!! Dom tror ju att du hatar dom!”. Och så får jag snabbt slänga mig ur positionen för inte mitt kroppsspråk ska kunna misstolkas. Man tänker att det är lätt åtgärdat, men när man försöker att lösa det snyggt så blir det omständligt över all förväntan. Armarna blir som oröliga furor och ingen position känns naturlig. Mest av allt önskar man att man hade viftat lite extra med armarna när man gick under flygplanspropellern nångång så man blivit av med skiten med ett enda “swhoop”-ljud.

Det är ju helt uppåt väggarna att det ska vara den mest bekväma sättet att stå. Det här borde väl för fan ha evolutionerats bort vid samma tidpunkt som vi blev av med gälarna. Att armarna-i-kors är så bekvämt är liksom lite som att crystal meth skulle komma med chokladsmak och inbyggd helkroppsmassage. Och att ständigt behöva tänka på var man har armarna är ungefär lika mycket till hjälp när man försöker göra ett gott intryck som att sträckläsa YouTube-kommentarer är till hjälp när man försöker bibehålla en positiv syn mänskligheten.

2. Spegling

Om man speglar kroppspråket hos den man umgås med, ska det tydligen betyda att man gillar personen i fråga och inte bara på kompis-viset. Någon slags primitivt härmape-spel instoppat i en hjärtram av rött plexiglas. Och det där funkar säkert jättebra på det undermedvetna planet, men när man börjar tänka på det blir det ett helt litet ångesthelvete.

Som när man upptäcker att man faktiskt sitter precis likadant som ens banktant i ett möte om sitt bolån och helt plötsligt måste slänga ut benen som en byggarbetare för att visa att man FAKTISKT inte vill hångla upp henne i någon undangömd städskrubb fylld med kopieringspapper och arkiverade pärmar med kontoutdrag i bankens källare.

Ännu värre är det dock om man faktiskt gillar personen ifråga och inte bara på kompis-viset. När man är på dejt och försöker tvinga sig in i positionen tjejen sitter för att visa att man gillar henne. “Här sitter jag i med benen ihoptryckta i kors så att mina testiklar försvinner in i kroppen och armen utstickande i en vinkel 20 grader längre än vad jag trodde var anatomiskt möjligt, men det är ju fan så mycket lättare än att våga säga att jag tycker om dig”.  Vetskapen om hela den här speglings-grejen kanske skulle funka bra som en kompass för att läsa av vem som tycker om en, men för oss som alltid vänder kompassrosen inåt uppstår bara social ångest. Kunskap som backfirar rakt in i hjärnans amygdala.

3. Röra vid ansiktet

När poker blev en folksport i mitten av 2010-talet skulle helt plötsligt varenda KTH-nörd med pokermiljonär-ambitioner berätta att det tydligaste tecknet på att någon spelare bluffade var att de rörde ansiktet med händerna. Direkt önskade jag mig att jag kunde låsa in mig i min fantasivärld och utelsutande umgås med låtsaskompisar och talande rengbågar. Mer kroppspråk att tänka på är ju inte precis vad min sociala ångest behöver. Plötsligt kunde man inte längre gnugga sig lite sofistikerat vid näsroten utan att känna en pirrande oro att alla andra satt och tänkte att man var i full färd med att blåljuga.

Att ha rört näsan vid näsan kunde ses som lika övertydligt som om den hade börjat Pinochio-växa hejvilt. Allt blir en jäkla soppa bara för man vill framstå lite sofistikerat Woody Allan-neurotisk. En vidöppen avgrund ner i övertänkandet. Man avslutar ett möte med en handskakning och ett “kul att träffas”, bara för en halvsekund senare inse att man kliade sig på hakan när man sa det, sedan blir det att ligga sömnlös och vrida sig i svettindränkta lakan tills tidningsbudet hörs i trappuppgången. Till slut känner man nästan att det vore bäst att bara umgås med människor i mörka rum. Till och med en fönsterlös skåpbil skulle duga bra. Att behöva vänja sig vid lukten av silvertejp och svarta sopsäckar skulle vara ett ganska billigt pris.