Igår publicerades Stefan Thungrens recension av Rihannas album Unapologetic i SvD, som Tobias Norström skrev på twitter: "Svenska män moraliserar över Rihanna”, idag del 864: ”Inget hon kommer vara stolt över i framtiden”".

Så många recensioner och artiklar handlar mer om misshandeln och relationen till Brown, än om musiken och henne själv. Om man nu absolut ska läsa in deras relation i varenda text så är det väl snarare en lysande illustration av hur dynamiken kan se ut och kännas i destruktiva relationer och ja, det är obekvämt. Det är också ganska tröttsamt att många i kulturdebatten gått ut och tagit ställning för en åtskillnad mellan artist/verk och privatliv gällande just Brown, men få kan låta bli att ständigt koppla ihop Rihanna med misshandeln. Det är inte nödvändigtvis samma personer som gör det, men ändå. Skuldbeläggande för att hon inte är offer på rätt sätt, och för att hon är en dålig förebild... det blir en väldigt skev ansvarsfördelning.

Snippets ur Stefan Thungrens recensioner av Rihannas album (SvD) före och efter (fullständigt godtyckligt utklippta av mig, hela texterna finns länkade):

Före:

3 maj 2006 A girl like me: "Rihanna är precis så där friktionsfri och retuscherad som de flesta föredrar sin svarta pop eller r&b"

5 juni 2007 Good girl gone bad: Inga utlåtanden om Rihanna som person eller råd till henne.

Efter:

25 nov 2009 Rated R: "Om man nu, liksom Rihanna, har varit den misshandlade parten i det senaste årets mest omsusade kändistragedi, vore det då inte läge att tona ned misskopplingarna mellan sex, våld och kärlek?"

16 nov 2010 Loud: "Bortblåsta är de mörka moln som präglade förra albumet och återgången till partypinglande Rihanna känns aningen ofokuserad, men därmed också spänstigt livfull."

23 nov 2011 Talk that talk: "Det är ett partyalbum signerat en jetsettare som, med tanke på kollapsen i Sverige för ett par veckor sedan, nog borde fundera över konsekvenserna."

20 nov 2012 Unapologetic: "Allt detta ( misshandeln och relationen till Brown, min anm.) hade kunnat vara ett mörkt kapitel i Rihannas liv, något som inte går att glömma, men som tre och ett halvt år senare börjar blekna och bli en del av hennes historia, snarare än en del av hennes nuvarande liv."

"Allt hon sjunger blir obehagligt, textrader som ”like a bullet your love hit me to the core/I was fine ’til you knocked me to the floor/and it’s so foolish how you keep me wanting more” är inget hon kommer att vara stolt över i framtiden. Och det skickar dessutom ut en märklig signal till hennes unga fans."

"I egenskap av världens kanske just nu största artist, jämsides med Lady Gaga, har hon ett ansvar för vad hon säger. Men där Gaga blåser självförtroende och stolthet i sköra tonåringar, så skjutsar Rihanna istället ut dem på tunn is när hon vrider klockan tillbaka till en tid som vi trodde var passerad."

Stefan Thungren, jag tycker att DU har ett ansvar för vad du säger. Att ha åsikter om hur Rihanna bör vara offer eller hantera och själv kommentera relationen till Brown känns verkligen som tunn is.

(Kan lägga till att det verkligen inte bara är just Thungren som ansvarar för detta, men han funkar bra som exempel eftersom han recenserat nästan samtliga album, och det finns en tydlig skillnad i tonen före och efter.)

Läs också min text efter Peace & Love: Porrig divig trasig kokshora.

(bild: Isabel nellde, via JON på Rodeo.)

Den senaste konserten jag såg i Berns Salonger var Chris Brown, 2008, ett knappt år före misshandeln av Rihanna. När vi igår står och väntar på hennes framträdande väljer DJ Congorock att spela "Smack my bitch up". Stockholm var det tredje stoppet på Rihannas #777tour, en promoturné inför nya albumet, där hon tillsammans med 150 journalister och hardcorefans från Rihanna Navy ska flyga mellan 7 världsstäder och göra 7 spelningar på 7 dagar i ett 777 plan.

Utsatt scentid enligt Universal och Berns är 20.30, men hon går inte på förrän 3h senare. Det har inte gått att köpa biljetter till spelningen, och det märks på publiken som till 50% består av gubbar från något av de inblandade sponsföretagen och en massa self-entitled svenska bloggkändisar som borde hålla sig till att dricka gratisvin på nån onepiece-fest i Miss Ingas regi. För otacksamheten vet inga gränser. Visst, det är tråkigt att behöva vänta i en syrefattig lokal i flera timmar, men om du är en av de få som har turen att vara inbjuden och får se en av världens största popstjärnor live GRATIS, medan unga fans står utanför och bara kan fantisera om att få se henne gå förbi - håll din lilla trut eller gå. Universal och Berns kunde dock ha, om inte från början skrivit en senare scentid i inbjudan, så i alla fall informerat om en ny tid på plats. Jag väntar gärna, men det är rätt skönt att veta om du hinner gå på toaletten, köpa en öl eller bara gå ut och ta lite luft. För lokalen är varm som helvetet och efter 3h av Congorocks dubstep känner jag mig lätt svimfärdig. Inte minst för att det är douche-o-rama och firmafeststämning. Svinpackade medelålders män i filtkavaj som står och låtsasknullar varandra, som helt verkar sakna uppfattning om sina egna kroppar i relation till andras och står och rycker häftigt med överkropppen i en tight crowd och kastar med armbågar och ölflaskor i luften. Utrymme på bekostnad av andras utrymme. När de får tillsägelser blir de ledsna och vill gå hem. Jo, detta händer kanske tre gånger under kvällen.

Rihanna går på med Cockiness och det är kanske inte riktigt en så storslagen inledning som jag hade önskat, men hon fortsätter med Birthday cake som när hon gör den live låter precis som den borde låtit i remixen, längre och sexigare än orginalet, men minus Chris Brown. Det här är en så kallad intim spelning, vilket innebär att det bara är Rihanna, ett band och två körtjejer. Ingen koreografi, ingen rekvisita. Hon står helt nära publiken och är charmig, glad, sexig och cool. Hon kör en dryg timme av sina största hits, från Don't stop the music till Diamonds, och även sina refränger på Run this town, All of the lights, och Live your life som står för sig själva utan T.I, Jay och Kanye, även om alla håller andan och letar efter just honom (var han med Kenza?). Absolut bäst är balladen Stay från nya albumet, från början en duett med Mikky Ekko, och det är andra gången någonsin som hon sjunger den för publik, första gången var på SNL för någon vecka sedan. Den är faktiskt hjärtskärande vacker i sin liveversion.

Setet avslutas med We found love, silverkonfetti och rök-kanoner (jo, men så heter väl, eller? Hm). Rihanna var fantastisk, om än bättre några låtar in i spelningen och framåt. Min enda invändning är faktiskt publiken. Jag hade så mycket hellre delat Rihanna med de tonåriga fans som står utanför och fryser, än med Stifler och hans gäng. Det förtar tyvärr upplevelsen av Badgalriri att behöva ta emot armbågar i bakhuvudet.

Med det sagt: I love you bad gal!!!!!!

Agreed :)