Huvudmeny

Fredagsfacet på

Rebecka 16:58 13 Feb 2015

Jag vet inte hur ni hanterar stress och ångest, men själv brukar jag falla rätt ner i den maniska djungel av hudvårdstips som finns där ute. Blogg efter blogg, recension efter recension på makeupalley.com, på jakten efter den mest effektiva och billigaste rutinen. Eftersom jag gjort detta nu sedan jag var i den tidiga tonåren är huvudet minst sagt maxat med info om do's and dont's, men vad spelar det för roll när det kommer nya rön hela tiden? Mängden motsägelsefulla råd därute kan driva vem som helst till vansinne, det är också väääldigt effektivt att fästa all sin uppmärksamhet vid dem för att undvika att tänka på andra, kanske viktigare saker i livet. Men, ansiktet är trots allt vårt visitkort i världen :P

Hursomhelst, nu har jag den senaste tiden börjat läsa Caroline Hirons blogg. Precis som de flesta andra skönhetstipsare arbetar hon i branschen, med en massa märken, och bör inte följas slaviskt. Hennes hudvårsrutiner är också minst sagt i överkant för oss vanlisar som inte har "minst tre rengöringar på rotation". Jag har dock tagit till mig en del av hennes råd, och tycker mig faktiskt se en förändring. Så tips tips kommer här: CLEANSING Cheat sheet. Caroline hävdar bland annat att vi ska tvätta oss i ansiktet med små varma fuktiga handdukar, absolut aldrig använda något som löddrar i ansiktet och att vi ska vara villiga att lägga lika mycket pengar på hudvård som på skor och väskor och jag menar... jag bryr mig nog mer om hur lädret i mitt ansikte ser ut om 50 år än ett par skor som är glömda om 2.

Ett fredagstips till: Jag vann en tävling för någon månad sedan. En massa produkter från Exuviance, varav en av dom är den bästa peeling jag testat: 

Gubbys 2015

Rebecka 13:59 9 Feb 2015
Se alla artiklar om: 

Ända sedan 2009 känns det som att all fokus i galarapporteringen cirkulerar kring vad Kanye och Taylor Swift gör, så även nu, dagen efter den amerikanska Grammygalan. Det roligaste med den här typen av tillställningar är dock alla framträdanden. Här har artisterna en chans att göra något riktigt spektakulärt, inför en publik som kanske aldrig sett dem framträda förr. Så varför är alla uppträdanden så otroligt tråkiga? VARFÖR är det så mycket gubbar på scen tillsammans med unga poptjejer, och varför sjunger de svingamla låtar? USA... Jag trodde mer om dig.

Att Lady Gaga och Tony Bennett 1. gjorde ett astråkigt album ihop, 2. fick en Grammy för det 3. uppträdde med en av de tråkiga gamla låtarna från albumet är svårsmält, men jag tror fortfarande att Gaga krisar och är villig att ha visst överseende. Men Jessie J intar scenen tillsammans med farfar Tom Jones och framför en djupt obehaglig version av You've lost that loving feeling och on top of it all: min favorit i världen Rihanna står på scen med Paul McCartney. Deras låt är ny vilket i sammanhanget är ett plus, men rent estetiskt vill jag mena att Sir Paul förstör framträdandet där han står och plinkar och mimar och rockar med röven. 

Tycker också att det känns märkligt att fira av 2014, som på alla sätt varit kvinnornas år inom musiken, med att bjuda upp gubbarna från det gamla gardet. Fattar framförallt inte eftersom det rent musikaliskt inte går att legitimera, det låter ju skit i två av tre fall och gudarna ska veta att roligare oväntade framträdanden hade gått att hitta.

- Vill även mena att Ed Sheeran, bless his heart, hade varit bakgrundssångerska/låtskrivare gömd i en studio någonstans om han varit kvinna. 

- Sias grej med att gömma ansiktet är riktigt old och Chandelier borde vunnit årets låt. 

Ett annat fasansfullt framträdande med Jessie J och Tom Jones *ryser*

What do you do when you're a fullgrown man in a boyband?

Rebecka 23:26 6 Feb 2015
Se alla artiklar om: 

“A.J. wanted to be this bad boy so badly. I think in his own mind he thought he was rock ‘n’ roll, not realizing that he was in a boy band.”

Hörrni, Backstreet Boys, ett av världens största band runt millenieskiftet, firade 20 år tillsammans förra året och gjorde i samband med det en turné. De var i Stockholm, jag såg dom, det var kul sen glömde jag snabbt bort det. MEN, den 30 januari släpptes en dokumentär om bandet "Backstreet Boys; Show 'em what you're made of" som jag just såg och den var _skitbra_.

Ärligt talat så var det faktiskt den första dokumentären av det slaget jag sett som kändes sann och inte det minsta förskönande. Den ger en både pophistoriskt inttressant som känslomässig inblick i deras tjugo år i branschen och tillsammans. Från mötet med skandalmanagern Lou Pearlman som senare åkte fast för avancerad förskingring (då en av Floridas rikaste), och hur de satt i hans privata bio, drack cola och kollade porr tillsammans på kvällarna när Nick Carter var typ 12, till vad som händer när du turnerat nio år i sträck och knappt sovit (för vissa - kokainkoma).

De gråter och kramar varandra, de ber varandra dra åt helvete under skivbolagsmöten (DON'T BE A DICK LIKE EVERYONE KNOWS YOU ARE), de danstränar inför jubileumsturnén +15kg och efter rehab. Howie är fortfarande sur över att han blev nedputtad från lead till bakgrundsång när de började spela in med Max Martin och Denniz Pop här i Sverige. 

Såhär hade Howie tänkt sig livet, som The Jordan Knight of BSB. Istället blev han den minst omtyckta i gruppen :(

Om du har det minsta intresse för Backstreet Boys, livet som tonårsstjärna under ett storbolag och pophistoria borde du se den. Finns på internet just nu, förmodligen på iTunes om ett tag. 

Läs även Nöjesguidens kommentar om pojkbandet år 2000

En "kelvin", tack

Rebecka 22:28 4 Feb 2015

Jag är känd bland vänner för att ibland sitta i tio minuter och stirra på en och samma bild av mig själv.

Självupptaget, ja, men det handlar inte så mycket om personlig njutning som av att jag försöker förstå hur_fan_jag_ser_ut? Väldigt få av oss har väl någon egentlig uppfattning om hela 3D-upplevelsen av jaget, de som syns i film och tv vet mer, men det egna utseendet känns i sin natur lika ogreppbart som säg... rymden.

Våra spegel- och selfieminer skiljer sig ju också ofta markant från hur vi ser ut när någon annan missunsam jävel fångar oss på bild... Jag minns väldigt tydligt ett tillfälle då jag stod och sminkade mig och en av mina dåvarande roomies kom in och ba: "Du gör så konstigt med ansiktet när du speglar dig, dina ögon försvinner." (Så tragiskt/poetiskt? Ville jag vara sexig eller bara slippa se mig själv?)


Båda är så söta? Sedan är väl det korrekta mer "Fredag/Måndag".

I en artikel som publicerades i Nydailynews idag menar man hursomhelst att det blivit allt vanligare att patienter kommer till plastikkirurgen, inte med bilder på kändisar som förr, utan med sina egna redigerade och filtrerade selfies. Som den kirugiska motsvarigheten till de läppstift som i sminkvärlden kallas "MLBB" – My lips, but better.

Självmedvetenheten som selfies och andras bilder av en i sociala medier skapar leder alltså dels till en ökning av plastikingrepp enligt vissa yrkesverksamma *förvånad men gullig selfiemin*, men också till att vi har oss själva som målbilder.



Jag tycker att tanken på ett sätt är sympatisk och rationell. Samtidigt är ju våra selfieminer och drömlooker knappast oinspirerade av, säg, Kim Kardashian, så då blir det kanske MFBKK – my face but Kim Kardashians i förlängningen ändå. Jag tänker också på min tonårstid, då jag inte ville gå till Ica ens utan att vara lite sminkad, för att inte bli _påkommen_ med att vara en bluff. Om du konstant photoshoppar dina instabilder och går så långt att du opererar dig själv i appen blir det kanske till slut omöjligt att fortsätta vara nöjd med den ofiltrerade spegelbilden? Great news för plastikindustrin.

 

Tänker på rymden. Glor på en selfie. Förstår fortfarande inget.

Senaste inlägg från Rebecka

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Bloggar


Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!

Meny