Jag älskar att fotografera, och älskar att jag har fått ett syfte med det genom att ha startat den här bloggen. En blogg ska innehålla många bilder nämligen, om du frågar mig. Ska va färggrann och vacker.
Att älska göra någonting utan att ha ett syfte med det är plågsamt. Ens oförlösta vilja ligger och gnager inom en - ett sånt där ångra att man inte gjorde, som man hört talas om. En stryp talang. Måste skaffa sig utlopp.
Jag har knuffat mig igenom en rad kameror genom åren, men den bästa bekantskapen jag knutit var med min Zeiss Contarex från 1958. Zeiss producerar numera optik till bl.a. Sonys kameror, men var en gång i världen en av världens tre ledande kameraproducenter, brediv Leica & nån tredje jag glömt namnet på. 1950 var Västtyskland väldigt sugna på en rivstart och ville skapa sig en ny identitet som framgångsland inom forskning, teknik och industri. Uppdraget gick till Carl Zeiss att skapa den ultimata 35 mm-kameran. Ein Kamera! Vilket han som god patriot givetvis antog.
Zeiss satsade precis all sin prestige och kunskap i den 2 kilo (!) stålplaterade kloss. Han vände ut och in på alla vedertagna tekniker, komponenter (ca 2000 i ett kamerahus) och konventioner. Till slut stod han där med resultatet - den bästa kameran som mänskligheten någonsin skapat; och skulle komma att skapa. Så säker var han på sin sak att han lät doppa skruvarna den satt ihop med i svart cement. En Contarex kunde ju aldrig gå sönder inuti, så ingen skulle ju behöva öppna den, eller hur?
Säkert.
Contarexen blev en flopp, och kameramärket Zeiss gick i graven. Men romantiken i denna fullständiga hybris-historia lever kvar i några få exemplar. Bländarna har sackat ihop och mekaniken har börjat skeva; de gamla Titanic-kamerorna har blivit till samlar- och museeobjekt.
Men jag lyckades krama ut 5 rullar ur min ärvda, sommaren 2009 innan den slutligen gick i graven. Det pågick en jävulsk och oförutsägbar tough love mellan mig och den kameran, hälften av bilderna blev suddiga hur perfekt man än ställde in. "Faan, den här hade varit så jäkla vacker om den inte såg ut att vara fotad genom en jävla bomullstuss!" kunde det låta när jag kom ut från Odenlab. Framåt slutet blev det bara en skarp bild per rulle. Men resultatet som kom ut ur bilderna som blev bra gjorde att det var omöjligt att sluta försöka. Och knivskärpan den fick till på tex. blomblad är nästan äcklig. Och fluffet Elsa fick till i blombusken här under gör att man känner sommardofter.
Enough said, nu får bilderna tala för sig själva:
P