Såg just Sofia Coppolas Somewhere. Precis som i Lost in Translation skildrar hon de vilsna och ensamma, de uttråkade och rika.
Vissa scener hade kunnat klippas bort helt utan att det hade haft någon som helst inverkan på filmen. Vissa scener är geniala. I slutet vandrar hjälten bort i solnedgången.
Men jag känner hjärtat slå i hela kroppen nu.
Det här är varför jag alltid tittar på filmer som uteslutande handlar om kärlek, framgång och lycka. Frågar bekanta som sett filmen om det slutar bra, för att ens kunna se den. För att jag känner för mycket. Är jag arg känner jag pulsen slå i öronen, är jag glad skakar hela hus av mina skratt. Det kommer göra mig galen en dag.
Tänk om man vore född känslokall. Apatisk. Vissa har det bra.
