Den modernt bekymrade unge mannen.

Har ni träffat den unge mannen med gudskomplex och serotoninbrist för att nämna några av de ord han googlat för att sen kunna namedroppa som den hobbypsykolog han är? Allt för att göra honom till det enigma han så gärna vill utgöra, när det egentligen handlar om bildningskomplex, småstadskomplex, mindervärdeskomplex och en släng av madonna/hora-komplexet?

Han delar gärna med sig av den kultur i bok, film och/eller musikform han anser vara värdig hans uppmärksamhet, inte alls i hopp om att någon annan också ska uppskatta den utan för att det ska vara fullständigt klart exakt hur jävla intellektuell och avståndstagande från fulkultur han är. 

Den unge, svårt intellektuelle mannen klär sig i svart, lever i en ständig jakt på nästa statusmarkör att fylla det svarta hålet i stjärten med (tänk Apples blinda anhängare), tycker inte att någon kvinna är bra nog för honom (när det i själva verket inte finns en kvinna som föredrar hans sällskap framför Gubben i lådan) och - är jätteledsen i ögat. 

Ignorance is bliss, säger han. Hans, för oss simpla, lägre stående varelser, ofattbart breda kunskap, erfarenhet och reflektionsförmåga har lett till stor depression i hans liv. Han föraktar människosläktet, pratar gärna högfärdigt om att han önskar att han var dum bara för att vara lycklig och söker ständigt en diagnos för varför han mår som han mår - utan någon egentlig vilja att ändra på sitt destruktiva skitsätt. 

Diagnosen lyder: 

 - DU ÄR INTE SÅ JÄVLA SPECIELL. 

Stuka foten på väg till redaktionen/reklambyrån. Svält lite. Få halsen avskuren.

Upplev verkliga problem istället för att klamra dig fast vid dina trivialt patetiska bekymmer i hopp om att svårmodigheten du gjort till ditt signum ska vara lika klädsam som dina illasittande skjortor från Our Legacy.