Någon efterfrågade ett inlägg apropå viktdebatten som förts i Camilla och Parisas bloggar. Camilla vet att jag inte håller med henne, jag tycker att supersmala tjejer har tillräckligt med "förebilder" (utseendemässiga är väl det som har pratats om all along?). Alla snygga, friska och vackra unga människor i det offentliga är smala. Alla vill vara smala, ingen vill vara tjock. Så har varit det så länge jag har levt i alla fall. Man säljer tidningar genom att ha smala människor på omslagen och genom att ha "Så går du ner XX kg på XX dagar" – inte tvärtom. Det är eftertraktat att vara smal – det är inte eftertraktat att vara normalviktig enligt BMI. That's a fact. Så därför är det liiiite bisarrt att det ska vara synd om tjejer som är naturligt trådsmala. Man tycker liksom att de kanske borde skita i eventuell kritik mot deras utseende och fokusera på viktigare saker. Vi som inte är trådsmala får nämligen också kritik för vårt utseende. Och eftersom det absolut inte existerar någon känd person som jag skulle kunna ha som utseendemässig förebild har jag liksom skitit i det där. Jag väljer mina förebilder efter åsikter och handlingar. Vilket kön, hudfärg, vikt, utseende, hårfärg eller BH-storlek personen har skiter jag fullständigt i. Mitt mål i livet är inte att vara sexig inför män enligt något slags ideal, det borde inte vara någons mål överhuvudtaget. Fatta vad olycklig man blir då, och vilken tid man ödslar, eftersom alla attraheras av olika attribut i slutändan ändå. Gah.
Och det här med att man inte "får" kritisera någon som gått upp i vikt eller är "tjock" men att man "får" kritisera smala är bara nonsens. Hur mycket rabalder blir det inte så fort en kändis går upp i vikt? Jessica Simpson, Kelly Clarkson, Eva Longoria har jag sett på tidningsomslag under hela året där de blir hånade och kallade tjocka. Karikatyrbilder ritas, och graviditeter och babybumps frågas. Och i det privata hör jag folk HELA TIDEN prata om hur stora rövar, höfter, armar och ben andra tjejer har. Och det är alltid ni supersmala tjejer som står för det där nedlåtande skitsnacket. De enda gångerna jag i hela mitt liv har hört någon snacka om att någon kanske blivit lite väl mager på senaste tiden är när det faktiskt har visat sig att en person har haft anorexi eller bulimi. Man har alltså inte suttit och rågarvat och gjort sig lustig över att någon kanske borde lägga av med pizzaätandet, utan man har diskuterat någons vikt eftersom man har märkt drastisk och hälsofarlig viktnedgång.
Sedan har jag varken sett eller förstått vart den här kritiken mot Elin Klings vikt ens finns någonstans. En brutal majoritet ÄLSKAR hennes kropp, klädstil och utseende – och de berättar det för henne i kommentarsfältet på hennes populära blogg. Hennes jobbuppdrag bara ökar i en rasande takt. Så tja, vad ska man säga. Hela debatten har handlat om så många olika frågor samtidigt. Komplex, små byst vs stor byst, kritik mot Elin Klings eventuella undervikt, om smala tjejer äter (?!), förebilder (?!?!?!)...så jag har inte velat ge mig in i den.
Men jag tycker ändå att ideal- och viktfrågan är viktig! Bara tänk hur många kvinnliga genier vi gått miste om genom åren för att de har sondmatats på kliniker, eller ägnat tid åt att banta, tokträna, obsessa och grina över komplex medan männen har typ pluggat och nätverkat sig fram till makten. Inte okej. Ni vet det här redan men jag bara passar på medan ni läser: det är insidan som räknas, hörni. På ricko. Glöm inte det.
14 kommentarer