Lars Ulvenstams dokumentärfilm om 70-talets Harlem. De mest uppriktiga, välformulerade klokheter angående samhällsförtryck som jag sett på länge. Se detta! Svtplay.
Kulturtant säger: Tack!
Jag har fått så himla positiv respons på de senaste texterna jag har lagt upp på bloggen. Folk har tipsat och tweetat och retweetat och en mediaman (en av de de där vita, heterosexuella, men ej medelålders - än, Eric!) har till och med kallat min blogg för internets bästa samtidskulturläsning*. Vilket ju är väldigt fint och gör en väldigt glad. :D
Så. Det här är ett tack från en kulturtant**!
*Tar plats, creddar mig själv. Som sig bör.
**Är betydligt mer nöjd än vad spegelbilden avslöjar, men ler ju inte på kort av principiella skäl.
You need to get up, get out and get something (förslagsvis detta)
Min tanke är inte att upprepa det senaste inlägget, men jag kan inte släppa den här granskningsserien i DN. Den andra delen är ju för fan en parodi på sitt eget uppdrag.
Som jag redan har påpekat tycker jag inte att det är särskilt begåvat att problematisera kring samhällets orättvisor med dem som utsätts.
Även om idén till upplägget skulle vara att lyfta fram olika kvinnor, som får berätta om sina upplevelser, med ambitionen att öppna ögonen på maktens män så är logiken mer än lovligt bristfällig. Vi vet redan att det saknas en förståelse från dessa män när det gäller alla de människor som inte redan vid första anblicken påminner dem om sig själva. Det är liksom själva grunden för problemet. Att ett par snyfthistorier skulle bidra till någon som helst förändring är uteslutet, av samma anledning som Stokely Carmichael förklarade felet i Martin Luther Kings teori om antivåldsprincipen ”If you suffer, your opponent will see your suffering and will be moved to change his heart. That’s very good. He only made one fallacious assumption: in order for non-violence to work, your opponent must have a conscience – the United States has not.”
Nu menar jag inte att män i maktpositioner saknar samvete. Men det saknas en förståelse, en förmåga att se andra kvalitéer än just de stereotypt klassiska för en vit, heterosexuell man. Om det inte gjorde det skulle vi annars heller inte sitta här och problemlösa från första början. Denna grundläggande förståelse och ett mer öppet seende kommer inte att uppstå eller utvecklas mer bara för att media målar ut kvinnor som några man ska tycka synd om.
Det är så klart högst problematiskt att även en god tanke blir så påverkad av den runtomliggande, snedvridna struktur att idén i slutändan ändå leder till att framställa kvinnorna som offer, som några som inte pallade med det grabbiga trycket på musikredaktioner, från manliga artister och i musikbranschen i stort.
Många tycker förresten kanske att det stämmer, att kvinnor faktiskt är offer i dessa situationer? Då vill jag gärna få be att påpeka att det vilar ett stort behov av distinktion i dessa jämlikhetsresonemang. Önskar främst förtydliga detta för alla manliga skribenter som tar sig an att skriva om jämlikhet: Att automatiskt alltid ha sämre förutsättningar på grund av sitt kön, sin bakgrund, sin läggning, tro eller vad det nu må vara gör en inte automatisk till ett offer.
Den synen, den uppfattningen, den stämpeln kommer från någon som har den privilegierade rollen som betraktare.
Kvinnor är utsatta för orättvisor, det är korrekt. Men att konsekvent i jämställdhetsreportage välja att vinkla kvinnor som antingen 1) starka Lina Thomsgårdskor som krigar på oavsett vad eller som 2) några som slutligen blev knäckta av ojuste arbetsfördelning, ständigt ifrågasättande av kunskaper och talanger eller som helt enkelt inte orkade ”ta mer skit för att man är tjej”, så bidrar man till att bevara den snäva tudelade bilden av Kvinnan. Faktum är att bara den välmenande lätta handen på axeln och bekymrade frågor av typen: Varför slutade du, var de elaka mot dig? visar på en kvinnosyn som de manliga skribenterna som ställer frågorna delar med de manliga musikredaktörerna, de manliga artisterna och de manliga skivbolagscheferna som skapar situationerna från första början.
Visst kan man se det som att i den ena vinklingen lyfts kvinnor fram som ett bevis på att det finns hopp för förändring, i det andra som ett bevis på att det faktiskt finns orättvisor.
Det kan vara gott nog, om man väljer att inte notera att i alla ovanstående fall flyttas fokus från att det är ett kollektivt problem till att bli något på individnivå, och därmed något som kräver en lösning från individen – inte från samhället i stort. Eller väljer att blunda för att i alla ovanstående fall lyfts ansvarsbördan, som vanligt, från de som utsätter (dvs män) till de som blir utsatta (dvs kvinnor). På precis samma sätt som att mäns våld mot kvinnor benämns som kvinnovåld, och att det i våra domstolar diskuteras brottsoffers utmanande beteende som förklaring till mäns våldsbrott mot kvinnor, förväntas kvinnorna återigen att ta ett moderligt ansvar för situationen som män skapar.
I det här fallet att besvara frågan varför män är överrepresenterade i musikjournalistiken. Varför ska kvinnorna svara på detta? Jag fattar inte? Varför fortsätter vi att ständigt hålla män om ryggen genom att osynliggöra deras ansvarsgrad?
Jag tycker att det är bra att Klas Granström tar fram siffror på hur ojämlikt det är på våra musikredaktioner. Det är verkligheten vi har skapat och det är viktigt att vi ser det. Men sättet som siffrorna används på och hur problemen diskuteras i artikeln gör mig uppgiven.
Ett bra upplägg hade ju varit att tala med musikredaktörerna om dessa siffror istället för avhoppade musikjournalister.
En annan bra idé hade ju varit att försöka att vara ärlig mot sig själv när man skriver ett sådant här reportage. Tänka: Vad granskar jag för något? Hur uppför jag mig själv när det kommer till detta? Det har Klas Granström inte gjort. Han beskriver istället Malena Rydell som att hon arbetat ”i tio år kritiker på Dagens Nyheter, i dag frilansande skribent”, Jonna Sima ”var tongivande kritiker på Aftonbladet under flera år men slutade 2007”, medan Jan Gradvall däremot är ”en av Sveriges mest meriterade kritiker”.
Sug på de formuleringarna ett tag. Dessa skildringar belyser med oerhörd skärpa var felet ligger, tre presentationer med en tämligen markant differens i värdeladdning, och kan med enkelhet få fungera som talande symbolik för hela problemet.
Män lyfter fram män. Män upphöjer det typiskt manliga. Män reflekterar inte över platsen de tar och platsen de ge andra män.
Jonna Sima och Malena Rydell uttalar sig i artikeln om förutsättningar och beteenden generellt bland musikjournalister. Jan Gradvall passar på att ge sig själv cred för att han var först med att skriva bra om Pet Shop Boys. Det må stämma att han gjorde detta, och att det faktiskt var en kamp för honom, men det är en helt absurd inflikning i en artikel som behandlar hur svårt det är för kvinnliga musikjournalister att ta sig fram. Att Klas Granström ens väljer att ta med det stycket, visar, återigen, vad som är så väldigt snett.
Jag håller med Jan Gradvall om att en alldeles för homogen musikjournalistkår delar en alltför snarlik syn på vad som är viktig musik, något som i sin tur skapar en alldeles för snäv musikrapportering. Jan Gradvall ser kritiskt på att män ”vet” att Springsteen, Dylan och Morrissey är de viktigaste artisterna – för att i nästa citat själv säga: ”Tittar man på dem som tilldelas de viktiga skivorna, de stora konserterna, som när U2 eller Bruce kommer, hur ser det ut då? Hur många kvinnliga skribenter finns det då?”.
ÅTERIGEN är manliga skribenter ett större bevis på problematiken än vad avhoppade kvinnliga skribenter någonsin kommer att vara. Det är hela tiden den manliga definitionen som styr.
Kanske allra främst när Jonna Sima säger: ”Jag tyckte det var en svårgenomtränglig miljö att vara i. Jan Gradvall bidrog själv till det klimatet på Expressen då hela Febergänget var där med Lokko, Lennart Persson och de andra. Om de ville ta en större konsert så gick deras vilja före. En period skrev jag mycket om UK garage och drum’n’bass. Det var enklare att nischa sig, för då inkräktade jag inte på deras område.”
Varför får inte Jan Gradvall en följdfråga på detta? Är manssolidariteten så stark att man som man inte vågar fråga andra män? Då förstår jag ärligt talat inte varför man plågar sig själv med att skriva en artikel i ämnet från första början.
Varför är män så rädda för den här diskussionen? Jan Gradvall är dessutom en alldeles utmärkt person att prata med då han – och det här är uttalandet grundar sig på min egen erfarenhet - nuförtiden jobbar aktivt med att få till en riktig balans mellan manliga och kvinnliga musikjournalister i exempelvis diverse musikprisers jurygrupper.
Att låta Jan Gradvall själv resonera kring sin utveckling från det arbetsklimat som Jonna Sima beskriver till hur han arbetar idag vore väl i allra högsta grad aktuellt och intressant?
För frågan handlar inte om hur tufft det är för kvinnliga musikjournalister som har sämre förutsättningar, utan om att manliga musikjournalister måste inse att de faktiskt – trots allt de har lärt sig – har ansvaret för sitt eget beteende.
Still not a player
DN Kultur har börjat med en granskningsserie om vem som har makten över musiken. Reportern Klas Granström har räknat på könsfördelningen i musikbranschen, hur det ser ut i skivbolagens ledningsgrupper och styrelser. Enligt hans efterforskningar visar sig att många av skivbolagen och bokningsbolagen kommit en bit när det gäller att ha en bra blandning kvinnor och män bland de anställda. Men så fort man kommer högre upp i företagen så försvinner de flesta kvinnorna. Föga förvånande, jag vet. Men trösta er med detta: Representanter för bolagen uttalade sig om att de ändå är på rätt väg, att man ser en förändring. Att det finns uttalade strategier på att väga upp könsbalansen över tid. Att det kommer att se annorlunda ut om fem år.
That's right. Ljusare tider stundar! Bara inte: just nu.
Jag tänker att media ofta är alldeles för enögd i sin granskning. Som en stor drullig cyklop vräker media (i obestämd form, ja) omkull stenbumlingar och hittar ljusskygga kryp. Eller om det bara är ett gäng sega gråsuggor med kisande blick och dunkel slutledningsförmåga man hittar. I vilket fall belyses upptäckten med stor frenesi, som sig bör. Som man ju gör när man hittar och avslöjar.
Men jag tror att vi utan evolutionistisk framgång begår samma analysmisstag i en rad upprepande reportage som alla har ambitionen att göra redogörande gott här i världen. Precis som när Nöjesguiden fokuserade på rasism i sitt senaste nummer gör DN Kultur en behjärtansvärd insats, men de har fler likheter än så. Ojämställdhet och vardagsrasism har nämligen väldigt många gemensamma nämnare. Det handlar om människor som exkluderas – inte pga deras kunskapsbrist, utan pga vår - då vi låter den förutbestämda normen styra. Ojämställdhet och vardagsrasism är båda resultatet av att människor som inte riktigt passar in i mallen slentrianmässigt stängs ute.
Det är visserligen en strukturell problematik som inte enbart skapas av gamla skruttiga skalbaggar eller göms bakom en sten, utan en fixerad förutsättning som med dagens deppiga verklighet som referens mer kan liknas vid en förlamande stark gravitationskraft i människans konstruerade ekosystem. DET ÄR BARA SÅ DET ÄR, SÅ SOM DET ALLTID HAR VARIT.
Eller det kanske inte stämmer. Men det kan nog upplevas så, inte minst av de som uppmärksammas i dessa reportage. De människor som inte erbjuds att komma in.
Jag vill inte ens nämna dem mer, dessa ”stackars satar”, för jag är trött på att vi fokuserar på dem. Antingen daltas det med dem, ett jädra offerkuttrande som säkert skapar medkänsla hos läsarna, vilket är nog så viktigt i sig – åtminstone om så bara som bevis för att vi fortfarande bryr oss om varandra, men leder det till någon verklig förändring? Det undrar jag. Eller så resonerar man eftertänksamt med de drabbade, och en ojämlik värld verkar så obegripligt avlägsen för alla inblandade att det blir till en smärre chock när man slår ihop tidningen och återgår till verkligheten igen. Eller, min favorit - framgångssagan aka DU KAN OCKSÅ SJÄLV, titta bara på den här tjejen/invandraren/socialgrupp III-människan! Seså. Ps. Det finns ingen skuld som är vår i ditt liv!
Det blir väl spännande reportage, I guess, men är det en fungerande retorik? Bygger vi ett jämlikt samhälle på att gå runt och tycka synd om samhällets förfördelade?
Om man svarar nej på den frågan, att ett jämställt samhälle är något som är tämligen självklart, då borde man följaktligen inte heller lägga någon energi alls på att oja sig över resultaten av obalansen – man borde rikta all sin uppmärksamhet på källan till orättvisan och bli förbannad.
Det jag menar är att media, istället för att fokusera på vilka som inte släpps in i olika delar i vårt samhälle, borde fokusera på de som redan är där. Vilka befinner egentligen på insidan? Det är nämligen ingen naturkraft som styr och ställer där inifrån. Det är vanliga människor. Vad har de som minsta gemensamma nämnare?
Tja, låt oss se. Ofta är det ju män som sitter på de högre maktpositionerna. Det vet vi sedan gammalt. Odefinierade män med makt. Ja, just det och så är det vita män. Det kan vi lite generellt slå fast. Väldigt många sk pursvenskar. Sedan är det väl som så att det inte direkt är så många väldigt unga vita män, va? Nä, man kan nog mer säga att det rör sig om de något äldre i de här fallen, ja, kanske rent av medelålders vita män, som vi talar om. Den beskrivningen stämmer ju i och för sig in på ganska många män i Sverige. Men det är ju en sak till som är rätt vanligt, och det är att det är förhållandevis få från arbetarklassen på de där positionerna. Jo, det får man nog säga. Det är ju betydligt oftare vita, medelålderns män från övre medelklassförhållanden, eller varför inte ännu högre upp i samhället, som man hittar innanför väggarna i Sveriges ledningsgrupper och styrelserum.
Fast vänta, det där är faktiskt inte hela sanningen.
Det finns kvinnor också.
Ja, det gör det! Det finns kvinnor som har tagit sig fram, trots den uteslutningsprocess som den samhälleliga strukturen består av, och det är väl bra gjort av dem? Jajamensan!
Och det tyder väl på en positiv utveckling?
Mja. Vi kan ta ett exempel som inte alls kommer från musikbranschen utan från mitt hem, närmare bestämt från min mormor för det är min mor vi talar om. Som 21-åring skaffade hon en liten tobaksbutik på Alströmergatan i Stockholm. Hon började tidigt att engagera sig i de förbund och branschorganisationer som fanns för tobakshandlare på den tiden. Det var hon och ett gäng gamla cigarrtuggande gubbar som tittade på henne med skepsis, om de över huvud taget låtsades om att hon existerade. Det var så klart oerhört ensamt, men inte fan kan man ge upp för några sura gubbars skull. Så hon krigade på. Gick på alla möten. Tog plats. Pratade. Arbetade sig in. Till slut hade hon nött ner gubbjäklarnas föreställning av henne som en liten nippertippa och hon blev accepterad i umgänget. Hon tog sig in i styrelser och hon höll sig kvar. Därför att hon är skarp. I en bransch som tobakshandeln som länge har utgjorts av förvärvsarbetande kvinnor borde detta vara en triumf för jämställdheten, no? Kanske kan det bli en riktig inspirationssaga för andra kvinnor! Men sanningen är den att min mamma, 38 år senare, fortfarande är den enda kvinnan i styrelsen.
Så jag tänker att det är ju fint och så att vissa av musikbranschens bolag har plockat upp en enstaka kvinna här och där i dessa maktpositioner. Men om media skulle titta med två ögon, istället för att cyklopfokusera på en utsatt grupp i taget och bara behandla den, så skulle nog media också raskt se att det är samma strukturer som håller kvinnor borta från styrelser som även håller invandrare eller människor från andra samhällsklasser borta från samma styrelser. Blir det för mycket på en och samma gång kan jag ge er ett fokus som binder samman dem alla: Det är samma rumpor, tillhörande samma privilegierade vita, medelålders, heterosexuella män, som fortfarande sitter fastlimmade på stolsdynorna i styrelserummen och med något så sexigt som prestige och profit som självisk anledning vägrar att ge upp sin plats till förmån för en mer rättvis samhällsutveckling.
Vi löser inte detta genom att prata med ett par kvinnor som har slagit sig fram, eller ett par invandrare som lyckats trots alla odds, eller någon jeppe som gjort en klassresa uppåt. Att det sitter ett par kvinnor i ett par styrelser betyder inte att vi har en positiv utveckling. Det betyder bara att ett par kvinnor har tagit sig in i ett par styrelser, trots den struktur som finns. Vilket är en alldeles fullständigt ohållbar lösning för kvinnor som grupp, eller invandrare som grupp eller arbetarklassen i stort. Det kan inte handla om att slå sig igenom systemet, att jobba mot männen. Det måste handla om att ändra det från grunden, tillsammans. Och den förändringen sköter man inte utifrån.
Precis som att det är lönlöst att diskutera "varför?" med brottsoffer är det poänglöst att prata lösningsorienterat kring strukturella förtryck med de drabbade. Vänligen flytta istället ert förstoringsglas över de där personerna som redan befinner sig på insidan av styrelserummen. Det är ju uppenbarligen en synnerligen homogen grupp. Prata med dem! Fråga dem vad det är som tar sådan tid. Och köp inga fancy ord om målsättning, nya policys och att vi går mot en sk ljus framtid. Imorgon byggs på idag och dagens medvetenhet leder ingen vart imorgon om inte varenda handling idag blir ett uttryck för samma insikt och vilja. Att det skulle vara en process som tar fem år är inte ett konstaterande. Det är en lam ursäkt för att bevara en struktur som konsekvent gynnar ett fåtal och undanhåller samhället ett vettigt och fullständigt självklart varande.
NYTT: Common - Sweet (Videon)
Amat skrev om Sweet här, och nu är videon - som det har tjatats om i en evighet - ute. Älskar att Common är så bitchig och arg! När jag tittar på hans armar tänker jag att vi är samma person. Fast, ja. Olika storlekar. Hans ilska är i varje fall min.
Dock att Haiti gör mig skeptisk och meningen: "The new controversial record from one of the most prolific lyricists." LOL.
En ytterst tveksam jävla grej med det här "glasögonen"
Jag fattar inte hur i hela friden man ska kunna ta snygga bilder på sig själv, eller för den delen tillåta andra försöka med samma kniviga bedrift, utan att se ut som ett pucko som plockat bort sina riktiga, halvt fungerade ögon och ersatt dem med enbart glans och blänk. Kvar finns ingenting som bevisar att man har liv i sig. Ingen blick, bara blänk! Helt själlös ser man ut. Ett bortkopplat freak som inte längre står i kontakt med resten av världen. Hur gör ni andra som begåvats med glasögon och hjärna. Va, hur gör ni?
SVARA!
Familjen
Lillebror: Det är ju tydligt att vi är syskon om man tittar på vilket storhetsvansinne vi båda har.
Jag: Vadå, vad är det som säger att det inte bara rör sig om ovanligt god självinsikt som gått i arv?
Lillebror: Ah... Jag gillar hur du tänker!
Förlåt, jag vet inte om ni hatar detta, men jag ääälskar det pga lider av diverse, så stå ut eller lämna en arg kommentar!
Favorit...
PLAGG: 
Missionikoftan. Fast jag när en djup hatkärlek till den, eftersom jag känner mig som en fin tant när jag har den på mig och därför vill bära den hela tiden och varje gång jag gör det har sönder den lite, lite till och blir förgrymmad på mig själv. Circle of (my) life.
Missionikoftan. Fast jag när en djup hatkärlek till den, eftersom jag känner mig som en fin tant när jag har den på mig och därför vill bära den hela tiden och varje gång jag gör det har sönder den lite, lite till och blir förgrymmad på mig själv. Circle of (my) life.
LÅT: Det här är världens mest omöjliga fråga. Jag kan med enkelhet rangordna kroppsdelar för framtida amputationsutövare (tänker mig: på hobbynivå), välja bort vilka sinnen jag vill förlora först eller vraka bland tunga och tripa. Men LÅT?! Så ombytligt, så flyktigt. Idag: Kartellen ft Stor - Jag svär jag drömde.
FIK: Café Giffi! Som jag älskar Café Giffi! Det finns ingenstans jag blir så väl behandlad i hela världen som på Café Giffi. Mannen som äger stället är en dröm.
KLUBB: Oh, helvete. Går inte på någon särskild klubb, förföljer favoritdjs. Eller får man svara bokklubb utan att vara värsta tönten? I så fall säger jag det. Burgers, beers & books-klubben.
ARTIST: Jag tycker bäst om Artist just så. Odefinierad, allmängiltigt och dold i anonymitet.
VÄN: Är väldigt fokuserad på att vara en till mig själv. Mvh Beyoncé
MAN: Nu förstår jag inte riktigt?
KVINNA: Får man bara välja en? Jag har runt en miljon.
DJUR: Sådana som sköter sig själva ute i det fria.
INREDNING: Man skulle lätt kunna tro lampor, om man kommer hem till mig och ser sig omkring, då jag har ett tiotal överblivna ståendes i öar runtom i lägenheten. Men NEJ. Kommer aldrig att bli en mänska som hävdar att ”ljuskällor” är viktigt. Då väljer jag hellre Malcolms bilinstallationer som man förr eller senare snubbar på.
JAG HATAR: Alldeles för mycket för mitt arma hjärta.
JAG ÄLSKAR: Känslan av förståelse. De få gånger den väl infinner sig.
JAG BRINNER FÖR: Ord och kufar.
JAG KAN DÖ FÖR: Att få ha rätt. (TYVÄRR STÄMMER DET. Så jag har rätt även på denna punkt!)
JAG TRODDE ALDRIG: Att jag skulle bli så mentalt förvildad som jag blev, pga hade noll sjukdomsinsikt som barn och endast en inbillad en som vuxen.
JAG VILL TRO: På fantasi och rättvisa.
JAG HOPPAS: Att jag lever jättejättejättejättejättejättelänge.
Svart/vit
”Svart som min själ” brukar vara definitionen både på kaffet jag dricker och majoriteten av kläderna jag bär. vitt? Känns så falskt.
Bio/Hemmakväll i soffan
Så som jag har förstått det kan man nuförtiden göra båda typ samtidigt? Teknikens under till trots är jag gärna hemma.
Fisk/kött
Bannar mig själv som en mor bör och säger fisk. Fjärsing, kanske?
Bohemiskt/ljust o fräscht
Vomerar så fasligt lätt av båda, men mitt hem ser på riktigt ut som bakgården hos en grosshandlare från 40-talet.
alkohol/alkoholfritt
Blandar gärna det ena med det andra. Men med tyngden lagt på det ena.
kladdkaka/morotskaka
Troligtvis kladdkaka. Åh GUD! Kom just på att jag vet var Stockholms godaste finns, och att jag inte har ätit den på - över ett halvår. Måste åtgärda detta.
Bästa...
LIGGET: Jag själv. Ursäkta, det här är en av de sidor jag har svårast för när det kommer till Maja Charlotta Bredberg: är så förtvivlat prestationsinriktad. Speciellt när det kommer till sex. Är en vandrande freakin’ cirkusföreställning, spexar och är ack så påfrestande på o så många olika vis. Länge var jag helt ovetandes om att andra människor kunde ha ”dåligt” sex och bara ”Men varför?”. Extremt osympatisk. Har därför slutat.
FESTIVALEN:
Önskar att jag kunde säga att jag varit på en awesome ostfestival. Finns det någon awesome ostfestival?
BILDEN:
Den här på Malcolm har varit favorit rätt länge.
TIDNINGSOMSLAGET:
Eftersom både Emelie och Kristin sportade omslag de själva varit med på gör jag samma sak.
SKIVAN:
Förhoppningsvis ännu inte gjord.
LÄGENHETEN:
Fylld med folk man gillar. Om det så bara är en själv.
Fylld med folk man gillar. Om det så bara är en själv.
JULEN:
Hemma hos mormor och morfar, i åttiotalets Hagsätra. Trapphuset med de små, små djupvattenblå kakelplattorna som fiskfjäll över väggarna och med mamma som visste var det saknades enstaka. Den lilla obehagliga hissen, där mamma som barn både fastnat och slitit av en stortånagel, hela vägen upp till den varma doft av morfars stekta köttbullar som letat sig ut genom brevinkastet och sorlet från glöggiga vuxna och tystnaden från ett endaste annat barn som väntade på en. Den tunga vardagsrumsmattan, hur enkelt kojor uppstod under bordet, mormors överdåniga dukning i salongen, en massa vuxna ben överallt och hur man skapade gångar runt och under dem för att smyga förbi, mormors lilla skål med alla guldringar i som snurrade runt som diamanttäta rockringar kring fingrarna när man provade dem, den orörda roddmaskinen i hennes rum, morfars stora stora glasögon, att det aldrig verkade finnas tapeter någonstans utan bara böcker på väggarna, stressen av att alla andra kunde Kalle Anka utantill, det oavbrutna tjatet om att få se Släpp fångarne loss det är vår!, tomten som plötsligt uppenbarade sig bakom gardinen i hallen med stelt anlete från våningen under och alltid störde och trängde sig på, ljudet av marmorägg som snurras i en liten skål, uppeldade samtal bland de stora, skratt och så morfar i sitt förkläde av tjock plast med Smirnoff-bilden på.
Hemma hos mormor och morfar, i åttiotalets Hagsätra. Trapphuset med de små, små djupvattenblå kakelplattorna som fiskfjäll över väggarna och med mamma som visste var det saknades enstaka. Den lilla obehagliga hissen, där mamma som barn både fastnat och slitit av en stortånagel, hela vägen upp till den varma doft av morfars stekta köttbullar som letat sig ut genom brevinkastet och sorlet från glöggiga vuxna och tystnaden från ett endaste annat barn som väntade på en. Den tunga vardagsrumsmattan, hur enkelt kojor uppstod under bordet, mormors överdåniga dukning i salongen, en massa vuxna ben överallt och hur man skapade gångar runt och under dem för att smyga förbi, mormors lilla skål med alla guldringar i som snurrade runt som diamanttäta rockringar kring fingrarna när man provade dem, den orörda roddmaskinen i hennes rum, morfars stora stora glasögon, att det aldrig verkade finnas tapeter någonstans utan bara böcker på väggarna, stressen av att alla andra kunde Kalle Anka utantill, det oavbrutna tjatet om att få se Släpp fångarne loss det är vår!, tomten som plötsligt uppenbarade sig bakom gardinen i hallen med stelt anlete från våningen under och alltid störde och trängde sig på, ljudet av marmorägg som snurras i en liten skål, uppeldade samtal bland de stora, skratt och så morfar i sitt förkläde av tjock plast med Smirnoff-bilden på.
SOMMAREN:
Varje sommar ute på Hasselkobben där man fick vara ett barn i fred.
HÖSTEN:
När jag var fem år och jag fattade att det där sommartrollet, som gömde sig i sluttningarna nedan för Högalidskyrkan och som min mamma berättat allt om, äntligen skulle försvinna. Sedan kom vintern och med den – vintertrollet. Så det var ju en kort lycka.
RESAN:
Den mest själsligt befriande var på Gotland för ett par år sedan. Åkte runt i en gammal Duett, satt på ödsliga stränder om nätterna och stirrade växelvis in i elden och upp mot månen. En liten räv sprang förbi längs strandkanten. Jag drack rödvin ur emaljmugg och blev skjutsad på en gammal herrcykel till en enslig kiosk där jag fick en glass. Sov bak i bilen och fick knäckemackor och kokkaffe till frukost. Lät benen hänga ut genom fönsterrutan när vi åkte runt på landsvägarna och badade i ett övergivet kalkstensbrott, så turkost och så himla himla vitt.
När jag var 16 ville jag:
Bara få bli vuxen.
När jag var 20 hade jag precis:
Blivit mamma.
När jag var 10 fick jag:
Jag minns 10 som en menlös ålder, så förmodligen: bitterhet gentemot resten av världen.
Jag minns 10 som en menlös ålder, så förmodligen: bitterhet gentemot resten av världen.
När jag var 25 åkte jag:
Till New York själv, för att möta upp vem jag då trodde var mannen i mitt liv på en vad jag då förväntade mig skulle bli den mest romantiska semestern någonsin. Jag hade turligt nog fel i båda dessa hänseenden.
När jag blir 30 vill jag:
Leva.
Jag kommer aldrig:
Sluta vara arg och/eller sluta lyssna på min magkänsla.
Jag kommer alltid:
TELL IT LIKE IT IS - *snap, snap!* för att sedan raskt hamna i *oh snap*-läget och få ryslig ångest.
Morgon vid Mälaren
Malcolm: "Du vet det här sömnskräpet man kan få längst fram i ögat? Jag tror att det är saker man sett under dagen, alla de minnen som man inte behöver ha kvar, som de rullat ihop till en liten boll och puttat ut som en tår."
Maja Bredberg
Prenumerera: RSS-flöde
Maja heter Maja och tycker att folk gör bäst i att uppfatta hennes främsta karaktärsdrag, kärvheten, som urgullig. "Livet blir så mycket lättare då". Hon gillar att vara söt och tycker att det skulle vara rätt kul om man slapp att dö.
Förutom evigt liv gillar hon kaffe och smeknamnet "slut puppy".
Maja Bredberg når du direkt på:
maja.bredberg@nojesguiden.se
Sugen på att RSS:a Majas blogg? Klicka här.
Best of Maja:
- Främlingsfientlighet är vårt största hot.
- Run the world, en uppmaning.
- Begränsande kvinnliga attribut.
Arkiv
Visa hela arkivet eller…
Laddar bloggrulle…