Huvudmeny

"Välkommen hej. Sluta gråt. Sluta veva. Ta det med stil."

Maja Bredberg 22:16 11 Sep 2011

Jag var tyvärr bortrest då senaste Nöjesguiden kom ut och missade helt uppståndelsen kring Rebecka Hedströms krönika "Ey lyssna, håll käften!". Och i ärlighetens namn har jag i efterhand bara orkat backtracka lite grann innan jag blev helt knockad av alltsammans.
Att det hela gick från en text om hur oreflekterande män agerar när det kommer till kvinnors kroppar (en inte helt ovan tanke, kan tyckas), till att sluta med att svensk hiphop reagerar med ilska är föga förvånande. Precis som att man inte direkt lyfter på ögonbrynen när hela debatten nu har trillat omkull och helt kommit att handla om hur kvinnliga feminister med olika syn på kvinnans frigörelse ska battla ut det sinsemellan, för nu är det "kris" i kvinnoleden, medan killarnas insats i ursprungsdiskussionen var att bröla ett par slagord innan de sedan slank iväg obemärkt. Och genom den smidiga exiten lyckades få alla att än en gång diskutera PROBLEMET MED KVINNOR I GRUPP. Ni vet, de där jädra kvinnorna som aldrig kan komma överrens?!

Jag tycker att det är rätt bedrövligt att tjejor i grupp bara kommer och TAR EN MASSA PLATS när det finns andra i grupp som bättre behöver det utrymmet. Som för en gångs skull borde få förmånen att få bli skärskådade, analyserade och få feedback. 

Jag tänker främst på svensk hiphop. Männen inom svensk hiphop. Ni vet, de där som inte riktigt kan ta kritik.

Svensk hiphop är ju till uppbyggnaden ett stort kluster av unga män i grupp. Och det finns få saker på denna gjord som är så tryggt som en grupp gelikar. Flockbeteendet är en klassiker helt enkelt - man kan både smälta in i myllret bland de andra och få stöd av dem närhelst det behövs. Det blir till ett slitstarkt och tätmaskigt beroende av varandra, då man tillsammans utgör den viktiga enheten som ger var och en sin betryggande tillhörighet.
Gruppering och vi-och-dem-känsla går som bekant hand i hand, men kritik... Nja, det passar inte riktigt in va? Man vill ju ogärna utmärka sig på något vis negativt som skulle kunna riskera ens tillvaro i sammanslutningen. Enklaste är att man fogar in sig i det rådande maktstrukturen och deltar. Är en av grabbarna bara!

Applicerar man det här grupptänket på en större samling människor, jamen vi kan ju ta hela svensk hiphop när vi ändå håller på. Och så sätter vi den hiphopälskande folksamlingen i relation till resten av Sveriges befolkning. Ja, då leder ju grupptänket till att man måste bli något av en självvald outsider för att bibehålla sin identitet. Vara någon som ingen av de där andra riktigt förstår sig på. Således blir svensk hiphop en underdog till musikgenre som alltid kommer att slå underifrån, vare sig man rappar från orten eller innerstan. 
Denna, från samhället sett, exkluderade position har förstås en grund i politisk segregationen och orättvisa. Vilket gör positioneringen förståeligt, och oftast extremt slagkraftigt när det nyttjas som en styrka. I övrigt kan det tyvärr lätt skapa en... vad ska vi säga... kinkig stämning (finns det någon musikjournalist med siktet inställt på rap som inte blivit mordhotad av en svensk rappare?) när sköra egon kan råka i kras då de exponeras för oförstående utsocknes. 
Eller, några man i alla fall tror vara oförstående utsocknes. Det är ju lite baksidan med hela grupptänket: att det krävs att man definierar vilka som är "vi" och vilka som är "de där andra" för att man över huvud taget kunna få vara utanför. Något som förstås leder till schablonartade bilder av vilka som egentligen gillar svensk hiphop. Vi är blekta klippdockor i doo rags. Och det är förstås helt okej för dig som ser ut att ha suttit på whoa.nu de senaste tio åren, för då har du också automatiskt rätt att föra talan kring genrens innehåll. Är du istället en blond tjej som, utöver att vara blond och tjej dessutom jobbar på Dramaten, ja då kan du inte - alltså, inte ens i ett helt annat sammanhang - nämna en catch-phrase från svensk hiphop eftersom du omöjligtvis vet vad du pratar om. Tror gruppen. 

Vi kan alltså konstatera att det är ett jätteeffektivt skydd där här med att se till att de enda som kan få uttala sig om en är sådana som är precis som en själv. Bara lite outvecklande, kanske?

Men om vi har NÅGON i gruppen som tänker lite självständigt och tar anteckningar, någon som rent av kanske även tycker att det är krångligt att avgöra vad man bör/inte bör säga om andra människor för att ändå bidra till en slightly bättre värld så kommer här ett litet hett tips: Allting handlar om var i den hierarkiska maktstrukten du befinner dig och vem du adresserar.
Om vi byter ut uppmaningen "inga smala guzzar" mot ordet "nigger" så blir det säkert tydligare. En svart man kan glatt rappa n-ordet till allas stora förtjusning, mig inkluderad, medan en vit man har betydligt svårare att bruka det på ett sätt som känns okej. Av samma anledning kan en kvinnlig rappare använda sig av det sexistiska förtryckets attribut och vända det till att bli upplyftande. Men en man har, åter igen, inte riktigt den möjligheten när det kommer till kvinnors kroppsideal. Ej heller rätten. Precis som att kampen för att ta makten över värdeladdningen i ordet nigger inte kan föras av vita.

Enda rimliga invändningen till var i maktordningen "inga smala guzzar" kommer ifrån vore väl om man skulle tolka det hela som ett mysperverst behov av att flasha sexuella preferenser som annars har minoritetsstöd och mest syns på obskyra hemsidor där feeders med pics or it didn't happen-mentalitet tar hand om matglada kvinnor. Nu vet jag ju inte vad Toffer och hans vänner anser vara just inte smalt - vad pratar vi nu 100 kg? 200 kg? - men jag kan absolut se behovet av att tvätta bort den skämsstämpeln.
Är det å andra sidan, och det är möjligen något troligare, blott ett resultat av en svår fascination för den svarta amerikanska kulturen som tar sitt uttryck i detta hängivelse i exotismens förtecken - något som man högljutt försvarar med att vi fanimej har YTTRANDEFRIHET i det här landet, så vill jag säga följande: En svag förskjutning av kontexten er världsuppfattning vilar på, ett par år hit eller dit, en annan födelseplats, motsatt umgänge eller dylikt, och ni hade gapat er högröda över rätten att försvara "negerbollen". Tänk på det, är ni rara.

Fler blogginlägg från Maja Bredberg

Meny