Jag har än en gång lämnat staden för den stillsamma sörmländska naturen.
På väg mot det lilla rödmålade trähuset med vita knutar, som kompenserar sitt mindre spatiösa innehåll med en "charmig" fallfärdighet, fick jag berättat för mig att en av grannarna förolyckats vid båtplatsen.
Det var lite svårt att höra alla detaljer kring dödsfallet då chauffören, som händelsevis råkar vara ca 10 år för ung för körkort, glatt och med utstuderad sörmländsk brölighet trallade en egenhändigt skapad hejarklacksramsa innehållande noll logik.
Innan jag visste ordet av, fickparkerade lillkillen bilen och jag möttes av en okammad, bh-lös kvinna, i en t-shirt som skaldade de klassiska orden "Man var ju nykter i morse, men nu börjar det ordna upp sig", samtidigt som hon försökte döda getingar med ett storhålat badmintonracket. Insatsen var fruktlös, om man bortser från smällen hon fick in på sitt eget ansikte.
Innovation när det gäller bruksföremål är för övrigt denna familj ej främmande, då infravärmen några veckor tidigare lagades genom att slå en gammal golfklubba mot den.
Nåväl, grannen verkar nu ha gått världen förlorad. Jag kände honom inte personligen, men har förstått att han var av den törstigare sorten. Han var även genom detta fritidsintresse nära vän med min favorit bland grannar här ute. Åh, den mannen.
Vilket lugn han har spridit i grannskapet! Åtminstone vid det tillfället då han satt inne 1,5 år efter en smärre incident som innefattade mordhot av granne + grannes högljudda hund samt ett litet, knappt märkbart, bett i polismage. När han sedermera blev frigiven förgyllde han den lokala kräftskivan med att, mellan två supar som halsades direkt ur flaskan, högljutt tacka en tysk deltagare för att de har haft ihjäl judarna. Kiitos!
Ett liv har oåterkalleligen spillts. En absolut tragedi, skulle man kunna säga. Och det enda som vittnar om det hemska som hänt är en liten minneshyllning längst ut på båtbryggan.
En nyplockad nyponros, nedstucken i en ölburk.
