Still not a player

Maja Bredberg 18:32 16 Nov 2011

DN Kultur har börjat med en granskningsserie om vem som har makten över musiken. Reportern Klas Granström har räknat på könsfördelningen i musikbranschen, hur det ser ut i skivbolagens ledningsgrupper och styrelser. Enligt hans efterforskningar visar sig att många av skivbolagen och bokningsbolagen kommit en bit när det gäller att ha en bra blandning kvinnor och män bland de anställda. Men så fort man kommer högre upp i företagen så försvinner de flesta kvinnorna. Föga förvånande, jag vet. Men trösta er med detta: Representanter för bolagen uttalade sig om att de ändå är på rätt väg, att man ser en förändring. Att det finns uttalade strategier på att väga upp könsbalansen över tid. Att det kommer att se annorlunda ut om fem år.

That's right. Ljusare tider stundar! Bara inte: just nu.

Jag tänker att media ofta är alldeles för enögd i sin granskning. Som en stor drullig cyklop vräker media (i obestämd form, ja) omkull stenbumlingar och hittar ljusskygga kryp. Eller om det bara är ett gäng sega gråsuggor med kisande blick och dunkel slutledningsförmåga man hittar. I vilket fall belyses upptäckten med stor frenesi, som sig bör. Som man ju gör när man hittar och avslöjar.

Men jag tror att vi utan evolutionistisk framgång begår samma analysmisstag i en rad upprepande reportage som alla har ambitionen att göra redogörande gott här i världen. Precis som när Nöjesguiden fokuserade på rasism i sitt senaste nummer gör DN Kultur en behjärtansvärd insats, men de har fler likheter än så. Ojämställdhet och vardagsrasism har nämligen väldigt många gemensamma nämnare. Det handlar om människor som exkluderas – inte pga deras kunskapsbrist, utan pga vår - då vi låter den förutbestämda normen styra. Ojämställdhet och vardagsrasism är båda resultatet av att människor som inte riktigt passar in i mallen slentrianmässigt stängs ute.

Det är visserligen en strukturell problematik som inte enbart skapas av gamla skruttiga skalbaggar eller göms bakom en sten, utan en fixerad förutsättning som med dagens deppiga verklighet som referens mer kan liknas vid en förlamande stark gravitationskraft i människans konstruerade ekosystem. DET ÄR BARA SÅ DET ÄR, SÅ SOM DET ALLTID HAR VARIT. 

Eller det kanske inte stämmer. Men det kan nog upplevas så, inte minst av de som uppmärksammas i dessa reportage. De människor som inte erbjuds att komma in.

Jag vill inte ens nämna dem mer, dessa ”stackars satar”, för jag är trött på att vi fokuserar på dem. Antingen daltas det med dem, ett jädra offerkuttrande som säkert skapar medkänsla hos läsarna, vilket är nog så viktigt i sig – åtminstone om så bara som bevis för att vi fortfarande bryr oss om varandra, men leder det till någon verklig förändring? Det undrar jag. Eller så resonerar man eftertänksamt med de drabbade, och en ojämlik värld verkar så obegripligt avlägsen för alla inblandade att det blir till en smärre chock när man slår ihop tidningen och återgår till verkligheten igen. Eller, min favorit - framgångssagan aka DU KAN OCKSÅ SJÄLV, titta bara på den här tjejen/invandraren/socialgrupp III-människan! Seså. Ps. Det finns ingen skuld som är vår i ditt liv! 
Det blir väl spännande reportage, I guess, men är det en fungerande retorik? Bygger vi ett jämlikt samhälle på att gå runt och tycka synd om samhällets förfördelade?

Om man svarar nej på den frågan, att ett jämställt samhälle är något som är tämligen självklart, då borde man följaktligen inte heller lägga någon energi alls på att oja sig över resultaten av obalansen – man borde rikta all sin uppmärksamhet på källan till orättvisan och bli förbannad.


Det jag menar är att media, istället för att fokusera på vilka som inte släpps in i olika delar i vårt samhälle, borde fokusera på de som redan är där. Vilka befinner egentligen på insidan? Det är nämligen ingen naturkraft som styr och ställer där inifrån. Det är vanliga människor. Vad har de som minsta gemensamma nämnare?

Tja, låt oss se. Ofta är det ju män som sitter på de högre maktpositionerna. Det vet vi sedan gammalt. Odefinierade män med makt. Ja, just det och så är det vita män. Det kan vi lite generellt slå fast. Väldigt många sk pursvenskar. Sedan är det väl som så att det inte direkt är så många väldigt unga vita män, va? Nä, man kan nog mer säga att det rör sig om de något äldre i de här fallen, ja, kanske rent av medelålders vita män, som vi talar om. Den beskrivningen stämmer ju i och för sig in på ganska många män i Sverige. Men det är ju en sak till som är rätt vanligt, och det är att det är förhållandevis få från arbetarklassen på de där positionerna. Jo, det får man nog säga. Det är ju betydligt oftare vita, medelålderns män från övre medelklassförhållanden, eller varför inte ännu högre upp i samhället, som man hittar innanför väggarna i Sveriges ledningsgrupper och styrelserum.

Fast vänta, det där är faktiskt inte hela sanningen.
Det finns kvinnor också.

Ja, det gör det! Det finns kvinnor som har tagit sig fram, trots den uteslutningsprocess som den samhälleliga strukturen består av, och det är väl bra gjort av dem? Jajamensan!
Och det tyder väl på en positiv utveckling?

Mja. Vi kan ta ett exempel som inte alls kommer från musikbranschen utan från mitt hem, närmare bestämt från min mormor för det är min mor vi talar om. Som 21-åring skaffade hon en liten tobaksbutik på Alströmergatan i Stockholm. Hon började tidigt att engagera sig i de förbund och branschorganisationer som fanns för tobakshandlare på den tiden. Det var hon och ett gäng gamla cigarrtuggande gubbar som tittade på henne med skepsis, om de över huvud taget låtsades om att hon existerade. Det var så klart oerhört ensamt, men inte fan kan man ge upp för några sura gubbars skull. Så hon krigade på. Gick på alla möten. Tog plats. Pratade. Arbetade sig in. Till slut hade hon nött ner gubbjäklarnas föreställning av henne som en liten nippertippa och hon blev accepterad i umgänget. Hon tog sig in i styrelser och hon höll sig kvar. Därför att hon är skarp. I en bransch som tobakshandeln som länge har utgjorts av förvärvsarbetande kvinnor borde detta vara en triumf för jämställdheten, no? Kanske kan det bli en riktig inspirationssaga för andra kvinnor! Men sanningen är den att min mamma, 38 år senare, fortfarande är den enda kvinnan i styrelsen.


Så jag tänker att det är ju fint och så att vissa av musikbranschens bolag har plockat upp en enstaka kvinna här och där i dessa maktpositioner. Men om media skulle titta med två ögon, istället för att cyklopfokusera på en utsatt grupp i taget och bara behandla den, så skulle nog media också raskt se att det är samma strukturer som håller kvinnor borta från styrelser som även håller invandrare eller människor från andra samhällsklasser borta från samma styrelser. Blir det för mycket på en och samma gång kan jag ge er ett fokus som binder samman dem alla: Det är samma rumpor, tillhörande samma privilegierade vita, medelålders, heterosexuella män, som fortfarande sitter fastlimmade på stolsdynorna i styrelserummen och med något så sexigt som prestige och profit som självisk anledning vägrar att ge upp sin plats till förmån för en mer rättvis samhällsutveckling. 

Vi löser inte detta genom att prata med ett par kvinnor som har slagit sig fram, eller ett par invandrare som lyckats trots alla odds, eller någon jeppe som gjort en klassresa uppåt. Att det sitter ett par kvinnor i ett par styrelser betyder inte att vi har en positiv utveckling. Det betyder bara att ett par kvinnor har tagit sig in i ett par styrelser, trots den struktur som finns. Vilket är en alldeles fullständigt ohållbar lösning för kvinnor som grupp, eller invandrare som grupp eller arbetarklassen i stort. Det kan inte handla om att slå sig igenom systemet, att jobba mot männen. Det måste handla om att ändra det från grunden, tillsammans. Och den förändringen sköter man inte utifrån.

Precis som att det är lönlöst att diskutera "varför?" med brottsoffer är det poänglöst att prata lösningsorienterat kring strukturella förtryck med de drabbade. Vänligen flytta istället ert förstoringsglas över de där personerna som redan befinner sig på insidan av styrelserummen. Det är ju uppenbarligen en synnerligen homogen grupp. Prata med dem! Fråga dem vad det är som tar sådan tid. Och köp inga fancy ord om målsättning, nya policys och att vi går mot en sk ljus framtid. Imorgon byggs på idag och dagens medvetenhet leder ingen vart imorgon om inte varenda handling idag blir ett uttryck för samma insikt och vilja. Att det skulle vara en process som tar fem år är inte ett konstaterande. Det är en lam ursäkt för att bevara en struktur som konsekvent gynnar ett fåtal och undanhåller samhället ett vettigt och fullständigt självklart varande.
 
 
 

 

Gilla:
upp
46 röster

4 kommentarer

Skriv kommentar
  1. Bild för Ann och nym
    Ann och nym
    Arbetarklassen ska ta sig in i styrelserummen på storföretagen genom att studera litteraturvetenskap på Universitetet eller? Håller med om att det finns en snedrekrytering som upprätthåller obalansen men för att ens kvalificera sig för jobb på höga poster så krävs för det första rätt utbildning och därutöver några år i arbetslivet med bra resultat. Nöjesguiden har t.ex. jättefå somaliska kvinnor på sin redaktion. Cirka inte en enda. Börja anställ lite somaliska kvinnor för att rucka på den etniska obalansen vetja! Var ni ska hitta kvalificerade somaliska kvinnor? Det spelar väl ingen roll om de är kvalificerade? Det viktigaste är ju att ha en rättvis fördelning av kön och etniciteter på en arbetsplats!
  2. Bild för Wombatt
    Wombatt
    Vad tröttsamt det är med din rasism mot medelålders vita män. Tänk om du skrivit ner svarta 20-åriga kvinnor på samma sätt. Vilket jävla ramaskri det hade blivit. Som "Ann o Nym" säger så krävs det en jävla massa utbildning och en jävla massa erfarenhet att sitta på toppostitioner i samhället. Jag snackar nu den privata sektorn och inte kommun och landsting och politik där vilka ärthjärnor som helst får ta plats.Kanske det är så att män födda på femtitalet o sextitalet var överrepresenterade på statusutbildningarna när de var studenter. Kanske är det så att de på ett typiskt manligt sätt alltid har tävlat o slagit sig fram med armbågarna och därigenom blivit bra på det och på så sätt slagit sig till toppen. Kanske du och dina kvinnliga åttitalist??väninnor får er tid i rampljuset. Så kommer det säkert bli då nu kvinnor befolkar statusutbildningarna i högra grad än män. Om ett antal år har dessa kvinnor också fått den erfarenhet som krävs. Jag vet att den unga generationen fnyser föraktfull inför termen erfarenhet då de tror att det bara är att gå in och dominera direkt. Så funkar det tyvärr inte. Lite ödmjukhet skulle heller inte skada. Att skaffa sig erfarenhet först är inte alls dumt. Jag tror verkligen att det om 10 år finns betydligt fler kvinnor i styrelser och på höga poster inom näringslivet. Det välkomnar jag eftersom större andel kvinnor nu ägnar sig åt avancerade studier. Lär de sig bara att vässa armbågarna (något som killar gör redan i barnsben - genetiskt eller ej vetifan - spela roll) så kommer de rättmätigt ta över.
  3. Bild för Emilia
    Emilia
    Att det inte skulle finnas kvalificerade kvinnor är ju skitsnack. Att det inte skulle finnas kvalificerade kvinnor med erfarenhet är ju också skitsnack. Eller? Och om de inte finns, vad beror det på månne? Ann och Nym och Wombatt, ta av er era skygglappar och läs Bredbergs text en gång till. Och Bredberg, tack för uppfriskande läsning!
  4. Bild för Wombatt
    Wombatt
    Läs vad jag skriver innan du spottar ur dig dumheter. Jag skriver VERKLIGEN inte att det inte finns kvalificerade kvinnor. Jag skriver att det (i den lite högre åldersgrupp där oftast chefer -tack vare sin erfarenhet - befinner sig) är oftare män än kvinnor ja. Detta tack vare då de var studenter var männen överrepresenterade på statusutbildningarna. VARFÖR det var så lägger jag ingen värdering i och det spelar ingen roll för denna debatt. Nu var det så och därför sitter fler män i maktpositioner idag. Detta är den största anledningen. Sen en sekundär anledning är den armbågsteori jag lägger fram i mitt förra inlägg. Som vanligt när man diskuterar detta heta ämne så reagerar många kvinnor rabiat och utan logik. Mitt råd till dig. Läs det jag skriver - fundera - och sen svara.

Skriv kommentar

Nämen hej

Maja Bredberg 12:04 20 Apr 2012

Så här ligger det till:

Den har bloggen har, då den ju inte är något annat än en förlängning av mina tankar, lidit av utbrändhet en längre tid. Det gör den förresten fortfarande. Det är inte så mycket mer att göra åt saken än att ta det lite lugnare än tidigare. Vilket både jag och bloggen försöker göra.

Under tiden vi vilar kommer jag att skriva lite andra texter som ni gärna får läsa.

Den här till exempel som jag skrivit om Venus-tårtan och vårt rasistiska samhälle.

Jag vill också tacka för alla rara uppmuntrande kommentarer från er läsare. Jag saknar er med!
Lovar att vi kommer att höras av mer längre fram hörni.
Puss och kram. 

Gilla:
upp
347 röster

*säljer ut*

Maja Bredberg 17:40 9 Feb 2012

Är vanligtvis inte så bra på att modeblogga, annat än bilder på kinesiska gubbar förstås, men läsare har frågat (obs, på riktigt, det är ej ett Tamleht-skämt det här - även om man kan tro't) om vissa av saker jag har i min ägo och nu tänker jag besvara allt det.  

VAD ÄR DET FÖR FINA GLASÖGON JAG HAR? Svar: Karen Miller.

MEN VAR KOMMER DEN TJUSIGA SKJORTAN IFRÅN DÅ? Svar: Min fars garderob. Det är en gammal Melka-skjorta från det smärta sjuttiotalet och den stal jag av honom då han numera är betydligt kralligare. Först råkade jag ge bort skjortan till en man jag tillfälligtvis levde ihop med, men han visade sig sedermera vara en kvinnomisshandlare, eller det visste jag nog kanske redan vid gåvotidpunkten förresten, men aja, jag drog till slut och då var jag nog med att ta med mig skjortan. Den är min bästa. 

Ps. Ska även göra ett ytligt inlägg till (om SKÖNHET, dvs salvor och skorv) till Julia Frändfors, Tova Wellton och DIG*.


*Visst känns det personligt med direkt tilltal va?! Skitbra knep.

Gilla:
upp
324 röster

Maja läser tidningen en helt vanlig lördag (V)

Maja Bredberg 16:45 4 Feb 2012

Först på sidan 18 i DN under rubriken "I korthet" finner man en notis om vad som försiggår i Syrien just nu. Eller nej, förlåt, det är visst en notis om vad som INTE försiggår i FN just nu. Säkerhetsrådet har "inte lyckats" enas om en resolution mot våldet i Syrien. Det vill säga: FN's höjdare kan inte ens komma överrens om att säga till Assad på skarpen att sluta mörda sitt eget folk. De förmår inte ta ställning kring huruvida det är okej att Assadmilisen slaktar folket i bland annat Homs, Idlib och Hamah, skjuter ihjäl och hänger barn till aktivister, bränner dem inne, kör med pansarvagnar rätt in demonstrationståg, öppnar eld mot begravningståg, använder spikbomber, bränner ner apotek och förstör medicin, avrättar skadade människor när de bärs på bår mot sjukhus, avrättar militärer som vägrar skjuta demonstranter, kidnappar, våldtar och skjuter ihjäl 13-åriga flickor, torterar ihjäl 12-åriga pojkar, bombar och jämnar stadsdelar och människorna som bor där med med marken.

FN kan inte enas om detta. Ryssland motsätter sig och FN gör eftergifter.

Samtidigt som vittnesmål från Syrien säger att folket mördas med ryska vapen. 

FN gör inget. Sverige gör inget. Vi gör inget.

Notisen heter "Syrien långbänk i FN". Läs SyrienNyheter på Twitter och avgör själv om det känns oss värdigt 2012 att blunda för det som sker.
 

Gilla:
upp
376 röster

Maja läser tidningen en helt vanlig lördag (IV)

Maja Bredberg 15:54 4 Feb 2012


Det finns olika sorters cynism. Till exempel: dels den där man givit upp allt hopp om mänsklig godhet och dels den där man manipulativt läser av samtidens strömningar och ser till att rida på dem. I min värld tycks liksom det första alternativet vara totalt avhängigt det andra, en evighetskula som fastnat i magasinet och ständigt klickar med den andra sortens cynism som fingret på avtryckaren. Själv tillbringar jag större delen av min vakna tid i den första menlösa cynismen, fast i en mantelrörelse, som ständigt utlöses av faktumet att andra fokuserar på att lyfta fram sig själva med hjälp av det som ligger i tiden. Sensitiva som en vindflöjel känner de av spänningar och trender.
Här är exempel på sådant som är tidens anda just nu: pro-kvinnor, ”solidaritet” och att vilja rädda biblioteken.
Detta är ämnen som tyder på att man är en intellektuell, sofistikerad medmänniska. Detta är ämnen som man bör skriva om, det är viktigt och det ger cred.

Jan Gradvall brinner för biblioteken och det är ju BRA. Fredrik Virtanen är bekymrad över hur det ska gå för frihet, jämlikhet och solidaritet i dagens samhälle och det är ju BRA.

Men är det uppriktigt? Säkert. Herregud. Säkert.

Det är bara det att Gradvalls text från en vinkel blir till inte någonting annat än en imponerande föreställning i att forcera så mycket finkulturell namedropping på så liten yta som möjligt. Rätt skitnödigt kan tyckas och det skulle det allvarligt talat också vara – om det inte vore för faktumet att han ÄLSKAR bibliotek och dess innehåll: böcker så till den milda grad att allting som rör vid honom inspirerar honom till att beväpna sig själv med vingar = besöka ett bibliotek och "lyfta sig över vardagen". (Och ja, jag vet vad ni tänker nu: det var inte många månader sedan som han brann för vardagens dagishämtning, men man får väl för fan ändra sig.) Ibland behöver man få känna att man kan göra kopplingen mellan dadaism, norsk heterosexuell man on man-porn, lite frijazz och rysk poesi. Min tolkning är att Jan Gradvall helt enkelt var TVUNGEN då han likt (nu tar jag en cool litterär liknelse här eftersom jag noterat hur mycket Gradvall älskar böcker!) professor Robert Langdon i Da Vinci-koden lyckats dechiffrera Thåströms låt ”Samarkanda”. Med Gradvalls egna ord: Alla de här referenserna är inte uppenbara i texten till ”Samarkanda”. Det är bara jag som efter att i timmar ha lyssnat på låten ägnat lika lång tid åt att nysta upp alla referenser.

Vi bör alltså vara honom tacksam för detta nystande och försöka bortse faktumet att funktionen kommunala bibliotek fyller råkar vara raka motsatsen till att tramsigt vilja markera hur högt ens  egna kulturell kapital når med hjälp av att rabbla Fina Böcker Som Få Har Läst.

 

Vad anbelangar Fredrik Virtanens gnagande oro tycker jag att "textmässig inkonsekvens" och "haltande resonemang" borde uppta en betydligt större del av bekymmersarbetet. Men nu ska vi inte vara sådana! Som sosse glädjer det mig naturligtvis att Virtanen är engagerad i Socialdemokraterna och samhällets utveckling till det bättre. Vill bara få inflika en liten grej, en yttepyttesak, bara detta endaste lilla:
- Solidaritet är inte något man köper med sin skattesedel. 

Solidaritet måste liksom genomsyra alla ens handlingar, om det ska funka. Orkar man inte vara solidarisk och hjälpa andra, då kan man ju alltid rösta på något annat parti! Tänkte jag först skriva. Men usch så raljant det hade varit. Nej, fy.

Jag tänker om istället och säger så här: Det är fan BEKYMMERSAMT och OROANDE när män som Fredrik Virtanen inte anser sig ha personlig makt att hjälpa andra. Slutsats: Vi måste göra något åt dessa maktlösa män! 

Gilla:
upp
363 röster

Maja läser tidningen en helt vanlig lördag (I)

Maja Bredberg 14:54 4 Feb 2012


"Från slott till koja - två män listar sitt Stockholm."


I Svd Magasinet kan man idag läsa om hur det är för Joakim Nätterqvist att bo i ”mörka, gränslösa gränder” i Gamla Stan. Han står svartklädd på bild med bister, sammanbiten min och bildtexten under berättar att han aldrig har gillat att bo på hotell, ”oavsett hur fina de är”.
Istället berättar Joakim Nätterqvist om uppväxten på landet och på Nääs slott, om hur han fått lägenheten i Gamla Stan (tack släkten!) och hur problematiskt det blev när hans egna barn ville börja spela fotboll. Det verkar ju så jobbigt med hämtningar och lämningar, ni vet, att han startade ett eget fotbollslag tillsammans med grannen, lätt som en plätt bara och nu tränar de i skolans lokaler. Det gäller ju att se möjligheter istället för problem!
Joakim Nätterqvist älskar Gamla Stan för att ”det är som att befinna sig utomlands. Folk från alla världens hörn strosar omkring här och njuter.”

I pappersupplagan listar sedan Joakim Nätterqvist sina fem favoritställen i Gamla Stan. Däribland återfinns en blomsteraffär där ägaren ibland står UTE PÅ GATAN bland alla sina blommor och HEJAR på en, ett skomakeri som är UNIKT då ”de gör skor, hamrar och bankar” och det luktar verkstad från förritin, att sitta och fundera vid Riddarhuset ”som ligger precis vid motorvägen” (motorvägen kan nog i det här fallet tänkas vara Centralbron, eller tja, Munkbron kanske?) och Grill Ruby då han ”gillar grillat”. (En varmrätt där kostar enligt hemsidans meny mellan 300-400 kr, Majas anm.) Listan toppas av Mäster Olofsgården som, enligt Joakim Nätterqvist, arbetar med att förbättra situationen för ungar i närområdet med fritidsgården där det finns ”musikstudios” (notera gärna: pluralis, trots felaktig böjning), filmskola och annan konstnärlig verksamhet.


I DN På stan får man idag istället möta Danne Eriksson från Salong Betong. I Behrang Behdjous artikel blir han intervjuad och berättar om hur det är att växa upp i söderort, om att ha varit hemlös, om hur svårt det varit att axla papparollen på riktigt och om viljan att ge sina egna barn en tillvaro utan det missbruk och våld man själv upplevt med pappas spritflaskor i huvudet på mamma. Man får inte veta om Danne också tycker att det är jobbigt att bo på hotell men han listar, precis som Joakim Nätterqvist, sina sju favoritställen. Fast ja, i Högdalen då. Bland annat den alldeles nya konstgräsplanen där "30-40 pers är varje kväll istället för att vara i centrum". Högdalstoppen med skidbacken med lift som lades ner - "Vi gick upp ändå. Gick upp, åkte ner. Gick upp, åkte ner." (Det verkar inte ha varit någon pappa där som tog saken i egna händer likt Nätterqvist.) Kvartersgården där ungarna "har någonstans  att ta vägen och slipper stå i centrum". (Dock ospecificerat exakt hur många musikstudior som finns i den ungdomsverksamheten? Filmskolan och teatergruppens existens nämndes inte heller.) Och Anjas Vedugn - där en lyxpizza kostar nästan lika mycket som en förrätt på Grill Ruby. Hur det luktar hos skomakaren i Högdalen får man inte veta utan att åka dit.  


Restiden från Gamla Stan och ut till Högdalen är 18 minuter med tunnelbana. På den tiden kan man ju alltid försöka räkna antalet förmåner och möjligheter som faller av under resans gång.*

*Tips till Helen Törnqvist och alla andra som undrar över det här mystiska ”klassamhället” som det talats om. 

Gilla:
upp
434 röster

I'ma make sure you hear what I said, I'm gon' speak so loud and clearly, I'm gon' aim straight for yo head

Maja Bredberg 12:48 1 Feb 2012

TACK FÖR ALLA KOMMENTARER. Och då menar jag _alla_, även de man egentligen helst av allt vill ge en box. Tar allt yttre hat och stärker min övertygelse, låter fula ord omvandlas till ytterligare ett bevis för den nödvändiga utvecklingen till ett mer jämställt samhälle. Lyssnar på världens bästa låt och äter deep fried chicken till lunch. Sinnesfriden.

Gilla:
upp
363 röster

Maja Bredberg

Prenumerera: RSS-flöde

Maja heter Maja och tycker att folk gör bäst i att uppfatta hennes främsta karaktärsdrag, kärvhetensom urgullig. "Livet blir så mycket lättare då". Hon gillar att vara söt och tycker att det skulle vara rätt kul om man slapp att dö.

Förutom evigt liv gillar hon kaffe och smeknamnet "slut puppy".

Maja Bredberg når du direkt på:
maja.bredberg@nojesguiden.se

Sugen på att RSS:a Majas blogg? Klicka här.

 

Best of Maja:

 - Att vara ung mamma. 

 - Främlingsfientlighet är vårt största hot. 

 - Run the world, en uppmaning. 

 - Slampiga r'n'b-artister. 

 - Sveriges enda rasist. 

 - Begränsande kvinnliga attribut. 

Arkiv

Visa hela arkivet eller…

Laddar bloggrulle…