DN Kultur har börjat med en granskningsserie om vem som har makten över musiken. Reportern Klas Granström har räknat på könsfördelningen i musikbranschen, hur det ser ut i skivbolagens ledningsgrupper och styrelser. Enligt hans efterforskningar visar sig att många av skivbolagen och bokningsbolagen kommit en bit när det gäller att ha en bra blandning kvinnor och män bland de anställda. Men så fort man kommer högre upp i företagen så försvinner de flesta kvinnorna. Föga förvånande, jag vet. Men trösta er med detta: Representanter för bolagen uttalade sig om att de ändå är på rätt väg, att man ser en förändring. Att det finns uttalade strategier på att väga upp könsbalansen över tid. Att det kommer att se annorlunda ut om fem år.
That's right. Ljusare tider stundar! Bara inte: just nu.
Jag tänker att media ofta är alldeles för enögd i sin granskning. Som en stor drullig cyklop vräker media (i obestämd form, ja) omkull stenbumlingar och hittar ljusskygga kryp. Eller om det bara är ett gäng sega gråsuggor med kisande blick och dunkel slutledningsförmåga man hittar. I vilket fall belyses upptäckten med stor frenesi, som sig bör. Som man ju gör när man hittar och avslöjar.
Men jag tror att vi utan evolutionistisk framgång begår samma analysmisstag i en rad upprepande reportage som alla har ambitionen att göra redogörande gott här i världen. Precis som när Nöjesguiden fokuserade på rasism i sitt senaste nummer gör DN Kultur en behjärtansvärd insats, men de har fler likheter än så. Ojämställdhet och vardagsrasism har nämligen väldigt många gemensamma nämnare. Det handlar om människor som exkluderas – inte pga deras kunskapsbrist, utan pga vår - då vi låter den förutbestämda normen styra. Ojämställdhet och vardagsrasism är båda resultatet av att människor som inte riktigt passar in i mallen slentrianmässigt stängs ute.
Det är visserligen en strukturell problematik som inte enbart skapas av gamla skruttiga skalbaggar eller göms bakom en sten, utan en fixerad förutsättning som med dagens deppiga verklighet som referens mer kan liknas vid en förlamande stark gravitationskraft i människans konstruerade ekosystem. DET ÄR BARA SÅ DET ÄR, SÅ SOM DET ALLTID HAR VARIT.
Eller det kanske inte stämmer. Men det kan nog upplevas så, inte minst av de som uppmärksammas i dessa reportage. De människor som inte erbjuds att komma in.
Jag vill inte ens nämna dem mer, dessa ”stackars satar”, för jag är trött på att vi fokuserar på dem. Antingen daltas det med dem, ett jädra offerkuttrande som säkert skapar medkänsla hos läsarna, vilket är nog så viktigt i sig – åtminstone om så bara som bevis för att vi fortfarande bryr oss om varandra, men leder det till någon verklig förändring? Det undrar jag. Eller så resonerar man eftertänksamt med de drabbade, och en ojämlik värld verkar så obegripligt avlägsen för alla inblandade att det blir till en smärre chock när man slår ihop tidningen och återgår till verkligheten igen. Eller, min favorit - framgångssagan aka DU KAN OCKSÅ SJÄLV, titta bara på den här tjejen/invandraren/socialgrupp III-människan! Seså. Ps. Det finns ingen skuld som är vår i ditt liv!
Det blir väl spännande reportage, I guess, men är det en fungerande retorik? Bygger vi ett jämlikt samhälle på att gå runt och tycka synd om samhällets förfördelade?
Om man svarar nej på den frågan, att ett jämställt samhälle är något som är tämligen självklart, då borde man följaktligen inte heller lägga någon energi alls på att oja sig över resultaten av obalansen – man borde rikta all sin uppmärksamhet på källan till orättvisan och bli förbannad.
Det jag menar är att media, istället för att fokusera på vilka som inte släpps in i olika delar i vårt samhälle, borde fokusera på de som redan är där. Vilka befinner egentligen på insidan? Det är nämligen ingen naturkraft som styr och ställer där inifrån. Det är vanliga människor. Vad har de som minsta gemensamma nämnare?
Tja, låt oss se. Ofta är det ju män som sitter på de högre maktpositionerna. Det vet vi sedan gammalt. Odefinierade män med makt. Ja, just det och så är det vita män. Det kan vi lite generellt slå fast. Väldigt många sk pursvenskar. Sedan är det väl som så att det inte direkt är så många väldigt unga vita män, va? Nä, man kan nog mer säga att det rör sig om de något äldre i de här fallen, ja, kanske rent av medelålders vita män, som vi talar om. Den beskrivningen stämmer ju i och för sig in på ganska många män i Sverige. Men det är ju en sak till som är rätt vanligt, och det är att det är förhållandevis få från arbetarklassen på de där positionerna. Jo, det får man nog säga. Det är ju betydligt oftare vita, medelålderns män från övre medelklassförhållanden, eller varför inte ännu högre upp i samhället, som man hittar innanför väggarna i Sveriges ledningsgrupper och styrelserum.
Fast vänta, det där är faktiskt inte hela sanningen.
Det finns kvinnor också.
Ja, det gör det! Det finns kvinnor som har tagit sig fram, trots den uteslutningsprocess som den samhälleliga strukturen består av, och det är väl bra gjort av dem? Jajamensan!
Och det tyder väl på en positiv utveckling?
Mja. Vi kan ta ett exempel som inte alls kommer från musikbranschen utan från mitt hem, närmare bestämt från min mormor för det är min mor vi talar om. Som 21-åring skaffade hon en liten tobaksbutik på Alströmergatan i Stockholm. Hon började tidigt att engagera sig i de förbund och branschorganisationer som fanns för tobakshandlare på den tiden. Det var hon och ett gäng gamla cigarrtuggande gubbar som tittade på henne med skepsis, om de över huvud taget låtsades om att hon existerade. Det var så klart oerhört ensamt, men inte fan kan man ge upp för några sura gubbars skull. Så hon krigade på. Gick på alla möten. Tog plats. Pratade. Arbetade sig in. Till slut hade hon nött ner gubbjäklarnas föreställning av henne som en liten nippertippa och hon blev accepterad i umgänget. Hon tog sig in i styrelser och hon höll sig kvar. Därför att hon är skarp. I en bransch som tobakshandeln som länge har utgjorts av förvärvsarbetande kvinnor borde detta vara en triumf för jämställdheten, no? Kanske kan det bli en riktig inspirationssaga för andra kvinnor! Men sanningen är den att min mamma, 38 år senare, fortfarande är den enda kvinnan i styrelsen.
Så jag tänker att det är ju fint och så att vissa av musikbranschens bolag har plockat upp en enstaka kvinna här och där i dessa maktpositioner. Men om media skulle titta med två ögon, istället för att cyklopfokusera på en utsatt grupp i taget och bara behandla den, så skulle nog media också raskt se att det är samma strukturer som håller kvinnor borta från styrelser som även håller invandrare eller människor från andra samhällsklasser borta från samma styrelser. Blir det för mycket på en och samma gång kan jag ge er ett fokus som binder samman dem alla: Det är samma rumpor, tillhörande samma privilegierade vita, medelålders, heterosexuella män, som fortfarande sitter fastlimmade på stolsdynorna i styrelserummen och med något så sexigt som prestige och profit som självisk anledning vägrar att ge upp sin plats till förmån för en mer rättvis samhällsutveckling.
Vi löser inte detta genom att prata med ett par kvinnor som har slagit sig fram, eller ett par invandrare som lyckats trots alla odds, eller någon jeppe som gjort en klassresa uppåt. Att det sitter ett par kvinnor i ett par styrelser betyder inte att vi har en positiv utveckling. Det betyder bara att ett par kvinnor har tagit sig in i ett par styrelser, trots den struktur som finns. Vilket är en alldeles fullständigt ohållbar lösning för kvinnor som grupp, eller invandrare som grupp eller arbetarklassen i stort. Det kan inte handla om att slå sig igenom systemet, att jobba mot männen. Det måste handla om att ändra det från grunden, tillsammans. Och den förändringen sköter man inte utifrån.
Precis som att det är lönlöst att diskutera "varför?" med brottsoffer är det poänglöst att prata lösningsorienterat kring strukturella förtryck med de drabbade. Vänligen flytta istället ert förstoringsglas över de där personerna som redan befinner sig på insidan av styrelserummen. Det är ju uppenbarligen en synnerligen homogen grupp. Prata med dem! Fråga dem vad det är som tar sådan tid. Och köp inga fancy ord om målsättning, nya policys och att vi går mot en sk ljus framtid. Imorgon byggs på idag och dagens medvetenhet leder ingen vart imorgon om inte varenda handling idag blir ett uttryck för samma insikt och vilja. Att det skulle vara en process som tar fem år är inte ett konstaterande. Det är en lam ursäkt för att bevara en struktur som konsekvent gynnar ett fåtal och undanhåller samhället ett vettigt och fullständigt självklart varande.
4 kommentarer